Kontrastrikt med belgiska Lara Rosseel Quintet i Partille

Lara Rosseel Quintet, Kulturum Partille 21 januari 2023.

Basisten och kompositören Lara Rosseell bildade för några år sedan en pianolös kvintett, vars debut från 2020 rönt avsevärd uppskattning. Därefter har ytterligare en skiva släppts. Förutom bandledaren består kvintetten av gitarristen Vitja Pauwels  som Rousseel samarbetat med tidigare, Sam Vloemans på trumpet och flygelhorn, Sep Francois på vibrafon och percussion samt trumslagaren Angelo Mooustaphs.

Genom ett europeiskt klimatsmart utbytesprojekt har spelningar genomförts i Västsverige med avstickare till Helsingborg.  Turnén koordineras av Knutpunkt vars lokala arrangörer inte tvekade att boka. Rosseel lär enligt uppgift ha haft Anders Jormin som handledare, så koppling till Sverige fanns redan.

Premiär för min del att sitta på Kulturums läktare blickandes mot Stora scen. Tidpunkten var lördag eftermiddag. Kvällen före hade man konserterat i kyrka i närbelägna Lerum, vilket nog bidrog till den lite ynkliga uppslutningen. Ett första extensivt intro, ganska gnisslig när både gitarrist och basist använder stråke, indikerar dramatiskt tryfferat scenario med visst tuggmotstånd. Musiken pågår utan paus i cirka åttio minuter säkert manövrerad av egen ljudtekniker, vilket är förutseende.

Rosseel nöjer sig med att presentera enstaka låtar, till exempel varför ett alster fått titeln Without Water. Om man generaliserar kan sägas att musikens rörelser går från undersökande igenkännbara ECM-mönster till lätt exotiskt (läs västafrikansk) beat. Associerar då till Fela Kuti och dylika tongångar, vilket kanske faller sig naturligt då trumslagaren kommer från Ghana. Kompositören lämnar generöst med utrymme åt icke-ensemble spel, uppmuntrar friheten i improvisation. Deras något ovanliga eftermiddagsgig är löst i fogarna, innehåller diametralt olika faser. Somliga klangligt experimenterande medan andra består av sammanhängande melodier. Spännande brygd för öron villiga att tillägna sig utmaningar.

Kvintetten från Belgien gillar kontraster! Växlar obehindrat från det pulserande till dissonanser, Beträffande basgångar levereras dessa både akustiskt och på elbas, Kvinnan som styr ”skutan” och förnämlige emellanåt Miles-.doftande Vloemans på sina blåsinstrument använder sig i effektfulla solon av loopar. Hur rytmik tillförs skiftar från subtil harnering till fräcka eruptioner utformade som ”drum battle”. Kul att dessa synkade uppvisningar gjorts till en specialitet.  I en konsert där som framgått fokus vandrar på scen måste Vitja Pauwels egensinniga excesser framhållas särskilt. Gitarristen sysslade med så mycket än att bistå med fuzziga ackord. Med en arsenal av pedaler och flitigt bruk av svajarm, framställs distortion och rundgång som om han vore dr. Adrian Belew med obegränsad tillgång till ljudlabb. Förutom musicerande av normal natur servererades således ett par vinande solon på avstånd från förvisso vida jazzgenren. Konsertens höjdpunkt inträffar efter ett sådan extrem utflykt, ett ombyte till snyggt ensemblespel präglat av jämbördig samverkan. Tassande afro-viben som uppstod i extranumret bör också lyftas fram. Under en kontrastrik konsert varvas lika anmärkningsvärt som fascinerande groove och harmonik med taggiga och bångstyriga inslag.

Mats Hallberg