Kraftfullt och kompromisslöst med The End på Fasching

The End / Anders Norudde

Fasching 7 november 2023

Anders Norudde, bagpipe, fl, misc. stringed inst.

The End: Sofia Jernberg vo, Mats Gustafsson fl, bars, elec, Kjetil Møster cl, ts, elec,
Anders Hana elb, langeleik, Børge Fjordheim dr.

Det var ett ovanligt och kanske oväntat musikaliskt möte som bjöds denna kväll på ett välbesökt Fasching. Efter en kort presentation välkomnade Mats Gustafsson upp folkmusikern Anders Norudde på scenen. Han är väl mest känd från folkmusikgruppen Hedningarna, som han var med och bildade i slutet av 80-talet.

Norrudde, som fick första delen av konserten fram till paus, hade tagit med sig flera uråldriga instrument, som han spelade på och berättade om på ett pedagogiskt och intresseväckande sätt. Det var stråkharpa, sotharpa samt moraharpa, den äldsta formen av nyckelharpa i vårt land. Sedan övergick han till blåsinstrumenten, spelpipa från Dalarna och säckpipor, bland annat en svensk sådan. Musik från Nås i Dalarna, Närke och kanske annorstädes? En blues letade sig in i stråkharpan. En polska och avslutningsvis en gånglåt.

Vid det här laget var man mentalt och för sitt inre förflyttad till hemtama bygder långt från Faschings urbana miljö men samtidigt ändå där och hos publiken gick det hem.

När den internationella och inte minst interkulturella gruppen The End, som denna kväll gjorde sin debut på Fasching, äntrade scenen i det andra setet gick dom hårt ut redan från början. Något som kännetecknar deras musik. En bitvis ”grovhuggen” musik med ett stadigt och malande rockbeat, uppbyggd kring ett riff med ett groove. Men denna kraftfulla, råa och kompromisslösa musik är samtidigt mångfasetterad i sitt uttryck. Mycket tack vare Sofia Jernbergs nyansrika röst och sång. Hon är i mitt tycke en av de mest intressanta röstartisterna, som vi har i landet, ekvilibristiskt med en imponerade bredd inom flera genrer. Mycket av det fick vi höra under kvällen.

Första låten var Dark wish tillägnad pianisten Per Henrik Wallin. Tungt, starkt, jazzigt och mycket energi. Mats Gustafsson med sitt typiska spel på barytonsaxofonen som nog bara han behärskar. Doom funk MC var då betydligt mer stillsam inledningsvis med bara luftljud i Gustafssons saxofon. Men den stämningen förbyttes snart till avgrundsvrål och ett kraftfullt unisont spel med Kjetil Møster på tenorsax och som i sin tur bröts av Jernbergs sång, vackert!

I den andan fortsatte kvällen och förutom nämnda insatser av dessa musiker hördes även Gustafsson och Møster på elektronik samt flöjt respektive klarinett. Framhållas bör även Anders Hanas maffiga basspel och trumslagaren Børge Fjordheims förmåga att hålla ihop det hela. Låtarna man spelade var den fina Black Vivaldi sonata, Kråka, Rörde sig aldrig mer, Snow, samt Translated slaughter. Samtliga nummer från gruppens skivor.

Mot slutet av konserten välkomnades Anders Norudde upp på scenen igen. Till en början var det inte helt lätt för honom att komma in i det rådande soundet med sina instrument, vilket berodde på att han inte riktigt hördes. Men med säckpipan satte han dock tonen till Jernbergs sång och Møsters klarinettspel. Spännande blev det när Noruddes stråkharpa mötte Hanas spel på en modern modell av det gamla norska stränginstrumentet langeleik, en slags cittra. Plötsligt förflyttades vi till någon tradition, men vilken? Kanske en ny sådan?

Som extranummer spelade man Karen Daltons It hurts me too, som tillägnades Gustafssons nära vän, skivhandlaren och entusiasten Harald Hult.

Den vid det här laget exalterade publiken lyckades få dom att också spela ett extra ”extra”!

Någon ”domedagsjazz”, som hade utannonserats, tycker jag inte att The End i sällskap med Anders Norudde presterade. Snarare gav dom oss det hopp som vi just nu behöver så mycket som en motvikt till känslan av ”slutet för mänskligheten” som man lätt får när man tar del av världens oroshärdar och pågående katastrofer!