Altsaxofonisten och kompositören Fredrik Kronkvists resa genom jazzen har sällan varit den mest väntade. Efter otaliga namnkunniga samarbeten och över 15 studioalbum har han med sitt senaste album The Swedish Songbook (Connective) slutligen nått fram till folkmusiken och den svenska visskatten.
Själva greppet, som i en internationell kontext känns både tröskat och slappt, landar inte alls i den nostalgiska trivsel som ofta hotar den konstnärliga idén att ”återvända till rötterna”. Här används urnordiska harmonier som Ack värmeland du sköna och Vem kan segla förutan vind som löst sammansatta ramar för bandet att improvisera inom och – kanske allra mest – utom. Kronkvist har genom decennier blivit allt säkrare i sin egen estetik och därigenom vunnit en större frihet. Allt som en gång kunde upplevas mekaniskt och självmedvetet är i dag förlöst och i sina mest intensiva hardboputsvävningar står Fredrik Kronkvist inte längre i någons skugga.
Batterist Adam Ross är vid sidan av Kronkvist kvällens höjdpunkt och hans frisinnade, ibland nästan aggressiva, spel ger honom en av scenens tydligaste identiteter – som Kronkvist också lyft fram och hyllat under många år. Sven-Erik Lundeqvist piano färgar och svarar lyhört även i de mest röjiga Blakey-passagerna och genom den höga intensiteten lyckas bandet slå vakt om sin dynamiska botten, i dialogen och i den frihet de har råd att ge varandra. Gitarristen Olof Wullts solon äger en fin dramaturgisk känsla och basisten Simon Petterssons solida riktning fyller sin vitala funktion.
Överlag är arrangemangen uppfriskande respektlösa gentemot originalverken och den svenska visan blir mot alla odds ett både intressant och, ja, nästan fräscht fundament. Det finns alltid nya vägar in i det skenbart stelnade och Fredrik Kronkvist är en pålitlig stigfinnare.
Adam Olofsson
