Kvalitativ triojazz med Gerald Clayton Trio på Fasching, Stockholm Jazzfestival

Gerald Clayton Trio, Fasching, Stocholm jazzfestival, 19 oktober 2023.

Nederländaren Gerald Clayton har gjort, som det heter, kometkarriär. Att han under ”gesällvandringen” spelat med nestorer som rörblåsaren Charles Lloyd och gitarristen John Scofield – bägge kunde för övrigt ses och höras under Faschings fina svit sommarkonserter In Bloom 2022 – talar sitt tydliga språk. Den nu 39-årige pianisten står numera på helt egna ben, emellertid. Ännu inte mäster, men väl magister.

 I programbladet kallas han ”en av den moderna hardbop-jazzens flitigast lysande stjärnor”. Det kan den behöva, hardbopen, såväl stjärnor som en framtid, när jazzen tenderar att gå åt det mera slätstrukna hållet, som om lyssnaren måst strykas medhårs i stället för att ledas till outforskade marker och upptäcka nya vyer samt, kanske viktigast av allt, upptäcka nya sidor av sig själv.

 Men: Clayton och hans musik är inte hardbop. Snarare en modern version av bebop, den som kallas postbop. Stundtals påminner det om Shai Maestro Trio. Clayton har samma rena klang och klassiska anslag som Maestro och båda trior jobbar med liknande intrikata tempoväxlingar och taktförskjutningar (baktakt) och häftiga (i dubbel bemärkelse) pauseringar. Och likt Maestro ger Clayton stort – lite väl stort ibland – utrymme åt sina medmusiker.

Basisten Joe Sanders, emellanåt på lågmäld scatsång till basspelet, och batteristen Jeff Ballard är kompositörer/improvisatörer i egen rätt. Trion tar och ger som i ett parti Finns i sjön. Musicerande är som lagsport, samhällsbygge och seriös forskning: det bygger på samspel. Det lustiga, härvidlag, är att Clayton spelar med ryggen mot bas och batteri. Flygel och trumset har, mot vad som sedvanligt är, bytt plats.

Den unga publiken – flertaliga musikhögskoleelever som ivrigt inväntar jamsessionen efteråt – bjuds på några stycken från det senaste, hyllade albumet Bells On Sand (Blue Note 2022), några nya, ännu obetitlade stycken, några covers – en Bud Powell, en Bill Evans, möjligtvis en Cecil Taylor (Clayton presenterar inte alla stycken) – samt några ballader och lite blues. Bägge seten byggs närmast upp som en stormby rasande utanför Fasching. Det börjar häftigt, lugnar ned sig eftersom för att avslutas än häftigare.

Till syvende och sist: huruvida det benämns bebop, hardbop eller postbop är av sekundär betydelse. Primärt är kvaliteten. Den besitter Gerald Clayton och hans trio. Otvetydigt. Fast hans framtida vandring får gärna gå till hårdare marker. Stundtals stryker hans musik – och tolkningar – för mycket medhårs och löper därmed risken att bli just slätstruken.

Rikard Rehnbergh