Landgren, Mendoza och BBB spelade musikalisk totalfotboll

Nils Landgren med Bohuslän Big Band och Vince Mendoza
Stora Teatern, Göteborg, 19 mars 2017.

Kompet i Bohuslän Big Band – det vill säga trumslagaren Göran Kroon från Växjö och den japanske basisten Yasuhito Mori – svänger optimalt. Därför är denna omistliga duo guld värd och den var en avgörande beståndsdel i en mycket njutbar konsert med oerhörd bredd.

Prisade Vince Mendoza befinner sig på den högsta platån som arrangör, dirigent och låtskrivare; vilket definitivt framgick under detta turnéavslut. Tillsammans med storbandets tidigare konstnärlige ledare (Landgren), planerade han detta projekt i Shanghai. Det positivt laddade uttrycket totalfotboll ges här sin musikaliska motsvarighet genom extremt töjbar repertoar: från mjukis-Sting och Leonard Bernstein över Coltrane och kompositioner av orkesterledaren till gungande groove. Med noggranna förberedelser funkade det galant med skenbar spontanitet. Avvägningen emellan ensemblespel och solon var föredömlig. Och att det omvittnat eminenta storbandet stundtals befann sig utanför jazzens ramar demonstrerade bara dess osedvanliga kapacitet. Framstående populärkultur korsbefruktades med stänk från europeisk konstmusik.

Nils Landgren spelade som väntat skickligt, med riviga och snygga fraser på sin vinröda trombon. I ett par låtar överraskade han med att koppla syntljud till munstycket. Kul uppfinning! Också kul att han lät sig utmanas på trombonbattle av sin jämlike Niclas Rydh. Av Nisses fyra framförda sånger hade jag störst behållning av duetten med Silje Nergaard (Some Other Time) och en gripande ballad skriven av Jimmy Webb.

Martin Svanström blev förste kapable man att ställa sig vid solistmikrofonen. Han avlöstes av många, inte minst kollegorna i saxsektionen. Konsertens troligen längsta inpass – tillika ett som höll yppersta kvalitet – kom från Ulf Bandgren, som jag för cirka tjugofem år sedan hörde med Guitars Unbelievable. En doldis som förtjänar stort beröm. Vad beträffar varma distinkta toner är det få som överträffar trumpetaren Samuel Olsson. Allra mest hänförd blir jag ändå över orkesterns djup och klangbildning. I en konsert som varar två generösa set hinner man med att få spröda klarinetter och sopransaxar som låter som filharmoniker för att senare växla om till tungt funkös kryddat med bluesig botten. Helt underbar kombination frammanad av mästerlige Mendoza. Vare sig de lirar diskret eller med vidöppna spjäll är de osannolikt synkade och uthålliga, likt ett intuitivt sammanlänkat organ.

Ur den läckra låtlistan vill jag särskilt lyfta fram en utvidgande kokande komposition av John Scofield, vars bluesgung gradvis utvecklades till funkigt ös (i trakterna av Landgrens egna Funk Unit). Orkestern var i sitt esse tillsammans med en drös solister som krämade på. Minns särskilt Bandgren, Kroon och Alberto Pinton. Ska noteras att ljudet var excellent, vilket bidrog till att publiken var helnöjd. En lokal arrangör sa i paus att konserten var den bästa någonsin från BBB. Klarar inte av att jämföra (bättre än med Gregory Porter, Ale Möller, Jaqee, Steve Swallow?). Konstaterar bara att vi var med om ett kanongig.

Mats Hallberg