Lars Gullins musik återuppstod i förnyad skepnad

OJ! En kväll om Lars Gullin
Fasching, Stockholm, 28 augusti 2018.

Samarbetet mellan Fasching och OJ med temakonserter kring stora jazzprofiler fortsätter med fyra nya evenemang under hösten. Och vilken härlig uvertyr till serien det blev med ikonen Lars Gullin i fokus!

Jan Levander – musiker, kompositör, arrangör, men framför allt stor Gullin-kännare – gav en andäktig publik en intresseväckande och inkännande presentation av människan och musikern. Fylld av illustrationer i ord och ton, till och med i bild via en avslutande, skönt tidsdokumenterande upptagning från en 60-talskonsert på Montmartre i Köpenhamn. En verkligt solid grund av kunskap om Lars Gullins liv och verk som fond för kvällens konsert.

Och det musicerande som följde gjorde den här kvällen rent ut sagt extraordinär. Fredrik Lindborg med alla sina saxar hade samlat en ensemble som gav mig och, vill jag tro, de allra flesta närvarande nya dimensioner av Gullins musikaliska arv – i varje fall att döma av mångas spontana ”åh, va´ bra!” på väg hem, när sista tonerna klingat ut.

Konceptet med trio plus fyra stråkar föll helt enkelt väldigt väl ut – och för många kändes det, tror jag, som om Gullins musik återuppstod i förnyad skepnad. Gullins ton någonstans mellan cool och bop, kryddad med svensk folkton och några stänk vemod kom ut särdeles fint tack vare Karin Hellqvist, Malin Thurén (båda violin), Anna Manell (viola) och Emelie Jeremias (cello). Och ensemblen, med Martin Sjöstedts briljanta bas, Daniel Fredrikssons lagom pådrivande trummor och Fredrik Lindborgs mångsidighet som sammanhållande kapellmästare blev, trots kort repetitionstid, en genomgjuten helhet – också tack vare många finstämda arrangemang signerade såväl medlemmar i ensemblen som ”externa” bidragsgivare.

Några blommor ur kvällens repertoarbukett som slog ut särskilt vackert var Be Careful, med intrikat samspel mellan träffsäkert pizzicatoplock av stråkarna och rivig tenorsax, Prima Vera, en ballad med stråkintro plus djup och klangfull barytonsax och Holy Grail med melankolisk inledning som via eldigt, Klezmer-besläktat sopransaxsolo tog sig tillbaka till fäbodvallen. Liksom, förstås, finalen med den i sammanhanget oundvikliga Danny’s Dream. Rätt underbart, faktiskt.

Kvällen gav en påtaglig mersmak på kommande OJ!-evenemang med fokus på fler ikoner i jazzens universum. För allt i världen – sätt kryss i almanackan för 1 oktober (Billie Holiday), 3 november (Ornette Coleman) och 4 december (Pat Metheny)!

Anders Wenström