Latinjazz av ädlaste märke med Chucho Valdés i Uppsala

Det är en legend som gör långsam entré genom portalen till Botaniska trädgårdens tempelliknande byggnad i Uppsala i sommarkvällen. Latinjazzens främste pianist med sina långa basketboll-ben och händer som når över flera oktaver, en 60 årig skivkarriär, 30 album och sammanlagt 13 Grammisar i bagaget, får lite hjälp att ta sig ner för trappan och upp på scenen på innergården. Men så fort han satt sig ner vid flygeln, som ser så liten ut framför denne 83-årige gigant, tar helt andra krafter över!

Chucho Valdéz med sin ett år gamla Royal Quartet, avslutningsnumret på årets upplaga av festivalen Music in The Garden, visar efter bara några nästan nordiskt klingande ackord – kanske en tribut till vår Jan Johansson som han hyllade i OJ:s lilla förhandsintervju – varför han är den latinska jazzens absoluta nestor och mästare med sin avspända, kraftfulla virtuositet och mullrande kaskader. Hur han får musiken att förvandlas, växa och lyfta och fritt röra sig mellan idiom och epoker, världsdelar och drömmar, med fötterna stadigt i Kubas rika musikmylla och dess vittförgrenade afro-rötter, dit han hela tiden återvänder för att leta sig vidare mot nya horisonter. Gränser – vad är det?

Det är inget storband, som 14-mannabandet Irakere som Chucho bildade 1973 och som tog världen med storm med sin vitalitet, sin mästerliga blåssektion och oemotståndliga mix av jazz och afrorytmer. Bara fyra man på scenen. Tre generationer kubanska toppmusiker – Chucho själv, ”El Negro” Hernandez, en av Kubas absolut främsta trummisar som slog igenom med Gonzalo Rubalcabas Proyecto i mitten av 80-talet, unge, Jaco Pastorius-influerade basisten José Gola och Roberto Viscaino, andra generationen lysande slagverkare. Och så pappa Bebo Valdéz förstås, i anden – legenden från Havannas guldålder på 40-talet, som hamnade i Sverige, och fick ett andra stort genombrott på äldre dagar, och som så mästerligt förenade den kubanska musiken med jazz.

Kuba tonsatt – cha-cha-cha, son, rhumba, en doft av guaguancó, men också av den avhållne klassiske 1800-tals pianisten och kompositören Cervantes melodiska vemod. Chucho stilla som en indisk yogi medan hans världsberömda piano-fingrar gör det omöjliga, som, från ett inledande, sakta sökande i jazzens tillåtande öppenhet, ständigt letar sig in mot Kubas själ där rytmerna och salsagångarna osvikligen tar över – men också poesin. Alltid med den där avundsvärda kontrollen som vet precis hur man får alla att resa med, knockad eller förförd. Plus en dos busigt okynne.

Ibland med korsade händer på omvänd planhalva, ibland med melodin i vänsterhanden och basen med högern, som en hommage till en annan gigant, Oscar Peterson. Ibland bara ett enda pågående tillstånd av musik; ett ögonblick av stillhet mitt i intensiteten, där en orolig, plågad värld för en stund försvinner in i den där speciella kubanska känslan av hopp, tillförsikt och stolthet.

De musikaliska blinkningarna är många: Rapsody in Blue, Barbara Streisands superhit People, Luis Bonfás Manha da Carnaval, Bill Evans och Waltz for Debbie, inledningen till Mozarts G-moll symfoni och Chuchos egen hyllning till sin första idol, Mozart a la Cubana. ”Tänker mig honom med cigarr, lite rom, och en vacker mulattska på stranden”. Klassiskt, subtilt, men med den varma, lockande kubanska famnen nära eller omkring oss. När Chick Coreas Armandos Rhumba rullar igång med bas, slagverk och det lekfulla pianot i en mer sensuell frasering än Coreas lite stramare sväng – stiger jublet!

Man vill bara inte att det ska ta slut! Inte heller när El Negro och Roberto samkör i ett solo som tonsatta tvillingar tills trummor och congas övergår i ren urkraft – ändå så exakt, så avvägt. Eller när Chucho i sista låten, Son de Almendras, från senaste albumet Masters of our Roots som kom ut för bara några veckor sedan, seglar ut i en egen – längtansfull kanske – version av But not for me, där den rusiga livskänslan, passionen, möter erfarenheten, tiden som inte går att hejda, ett långt rikt liv som gett världen så mycket av Kubas musik och magi; insikten om att äventyret kanske nått sin kulmen, och att nuet är starkare än något annat. Musik av en särskild karat, som liksom binder oss alla samman i kärlekens tecken, i känslan av att allt ännu är möjligt. Större än så kan det inte bli!