Modern var magdansös från Egypten. Uppväxten skedde i Uruguay och hennes nationalitet härstammar från den holländske fadern. Från denna minst sagt globala bakgrund har Laura Fygi under 25 års solokarriär utvecklat och formfulländat en typ av lättlyssnad jazzsång som är kort och gott i världsklass. Stilen som sådan kan attrahera mer eller mindre men sångkvaliteten är av definitivt högsta karat.
Hon bor i dag i Amsterdam, turnerar internationellt och har sin största publik i Asien, men även Latinamerika. Skivförsäljningen är inte fy skam; drygt tre miljoner sålda cd! Helgen 11-12 april gjorde hon en snabbvisit i Sverige och medverkade vid Festijazz i Västerås respektive Jazzkryss på Cinderella. OJ:s utsända deltog vid Jazzkryssen och imponerades storligen.
Laura Fygi samarbetade vid konserterna i Sverige med sin mångårige pianist och arrangör, holländske Hans Vroomans. Därtill tre musikanter från det svenska toppgarnityret. Att uppleva hur snabbt jazzartister lär känna varandra och kan samarbeta intuitivt är en ständig källa till glädje. Fredrik Lindborgs alltmer formfulländade och varierade tenorsaxofon interfolierar med Laura Fygis vokala artisteri helt organiskt, samtidigt som basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Calle Rasmusson bygger en harmonisk och rytmisk väv som fungerar likt en elastisk trampolin; frånskjutet är synnerligen väl anpassat. Vid det tyvärr övertonsfattiga elpianot visar Hans Vroomans mycket rutinerat vägen med i och för sig konventionella men på samma gång effektiva ackord; optimalt anlagda för att backa upp Laura Fygis inkännande sångkonst. Vroomans arrangemang är faktiskt små eleganta pärlor. Det gnistrar kanske inte så vådligt, men det är inget fel på den balanserade lystern.
Repertoaren är avgjort internationell och täcker in allt från Nat King Coles Let There Be Love och Michel Legrands I Will Wait For You till Frank Sinatras That Old Feeling och Stevie Wonders Once In My Lifetime. Varvat med latinamerikanska sambaslingor som Desafinado och franska visor som C’est Si Bon, kryddade med såväl portugisiska som sydafrikanska melodier, plus litet bluesfärgat i Route 66.
Laura Fygi sjunger lika nyansrikt på såväl engelska som franska, spanska och portugisiska och det är ingen vågad gissning att hon även klarar sitt hemlands holländska, vid behov. Hennes suveräna publikkontakt utgör förstås en del av hennes vittomfattande framgångar, liksom hennes perfekt matchande dans. Moderns karriär som magdansös vet jag inget om, däremot är det allmänt känt att denna form av underhållning kan vara såväl förenklad och halvpornografisk, men i sina bästa stunder konstnärligt fullgången, i skön förening med rytm och melodik. När Laura Fygi pausar sången och gör sina små dansnummer är det bara att njuta av elegansen och balansen. Likt alla framstående artister har hon full koll på den livsviktiga tajmingen, vilket gör att man som publik hela tiden känner sig i trygga händer.
Var gränsen går för mer explicit vokaljazz och den formmässigt bredare ansats som Laura Fygi representerar, det kan vara svårt att avgöra. Lyssnar man på några av hennes storsäljande album kan en renlärig jazzälskare anfäktas av tvivel och viss form av övermättnad. Hör man däremot denna uppenbart mångbegåvade vokalartist i ett jazzigare sammanhang, tillsammans med fyra var för sig högeligen kompetenta improvisationsmusiker på en jazzkryssning, då har jag svårt att tänka mig annat än att de flesta diggare av svängig och personligt färgad vokaljazz sätter ett mycket högt betyg på Laura Fygi.
Eftersom hennes repertoar är omfattande ställde jag efter konserten frågan om hon inte också sjunger den vackra melodin Laura?
– Absolut inte! Jag kan ju inte sjunga om mig själv.
Det är en sak till som gör det lätt att digga Laura Fygi. Hon saknar helt divalater.
Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
Jazzkryss T/R Stockholm-Mariehamn 12-13 april, arrangerad av Nalens Vänner och Viking Line. Medverkande: Holländska sångerskan Laura Fygi tillsammans med likaledes holländske pianisten Hans Vroomans, förutom Fredrik Lindborg tenorsaxofon, Martin Sjöstedt kontrabas & Calle Rasmusson trummor.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här