Ledisi övertygade stort i ett hyllningsprogram till Nina Simone

Text: Patrik Sandberg Foto: Leo Ahmed

Ledisi , Stockholms Konserthus, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober.

Årets upplaga av Stockholm Jazz Festival öppnade storstilat med den mångfaldigt Grammy-nominerade New Orleans-födda sångerskan Ledisi (född 1972), eller Ledisi Anibade Young som är hennes fullständiga namn. Hon sjöng pärlor ur Nina Simones (1933-2003) digra låtkatalog. Spelningen i Stockholm var sångerskans  första i Sverige någonsin.

Med inspiration hämtad från renommerade holländska symfoni- och storbandet Metropole Orkest kompades sångerskan av en 50 personer stark orkester, bestående av ett storband med ett handplockat gäng meriterade jazzmusiker kompletterat med en stråksektion inklusive sångerskans ordinarie musical director och pianist Brandon Waddles och trumslagaren Greg Clark Jr. Den för tillfället sammansatta orkestern leddes av trumslagaren Calle Rasmusson som i detta sammanhang istället intagit rollen som dirigent.

Ledisi har under sin karriär ofta återkommit till Nina Simones sånger som spelat en avgörande roll för henne, särskilt när livet var tungt i tjugoårsåldern, och hon hade tankar på att ta sitt eget liv. Sångerskan har turnerat med Simone-tributen i olika sammanhang sedan 2019, ofta i sällskap med sångerskan Lisa Fischer, nu senast i somras i ett samarbete med det holländska storbandet på North Sea Jazz Festival (läs scenrec. i nr 4 # 2022)

Konserten på ett nästan utsålt Konserthus kretsade i stora drag kring det material sångerskan spelat in med Metropole Orkest på albumet Ledisi sings Nina (Listen Back Entertainment/BMG), utgivet i fjol, samt några neosoul-färgade original: All the Way och Anything for You. Under konserten berättade Ledisi att hon ville belysa den mer sensuella, personliga sidan hos Simone, endast några få mer politiskt färgade låtar som Baltimore/Shot Down och I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free framfördes.

Att fånga den sanna essensen hos sångerskan, pianisten och medborgarrättsaktivisten Nina Simone (1933-2003) är ingen lätt uppgift, med tanke på att hon var känd för att ständigt flytta gränser både musikaliskt och politiskt. Efter att Ledisi tillbringat åratal med att framföra Simones musik –- och har en personlig koppling till henne inte bara som svart sångerska i dagens USA — har hon ofta setts som arvtagaren till Nina Simones epitet ”High Priestess of Soul”.

Innan huvudpersonen intog scenen levererade orkestern en pregnant instrumentalversion av Nature Boy där Per ”Texas” Johansson trädde fram och briljerade som solist med mästerligt spel på sin tenorsax och rev ner rättmätiga applådåskor.

Från start till mål hade Ledisi publiken i sin hand. Samspelet mellan sångerskan och orkestern var sagolikt tight, det är svårt att tro att de bara haft några få timmars repetitionstid inför konserten. Tydligt var att Ledisi utnyttjade den energi som var en av Simones främsta egenskaper men försökte inte efterlikna ikonen röstmässigt, även om flera av tolkningarna låg kusligt nära Simones original.

Ledisis röstomfång är stort, hennes elastiska stämband skiftar snabbt färg och form. Hennes röst rymmer lika delar soul, gospel, jazz och till och med en gnutta klassisk opera. Hon har en härlig attack och framtoning, både i de mer ösiga numren som en blytung, bluesdränkt version av Work Song med snygga, infallsrika solon av trombonisten Lisa Bodelius och altsaxofonisten Klas Lindqvist och i de mer lyriskt lågmälda låtarna.

Klassiska spår som Feeling Good, My Baby Just Cares For Me och I Put A Spell On You framfördes med stor övertygelse, men de mest delikata ögonblicken infann sig när kompbandet minskades ner till en kvartett,  som på Trouble In Mind med ett snyggt krispigt gitarrsolo signerat Efraim Törnfeldt, och när trumpetaren Karl Olandersson fick glänsa ikapp med sångerskan i I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. Den lyriskt lågmälda versionen av Wild Is The Wind tillhörde andra minnesvärda stunder denna kväll.

Konserten nådde sitt klimax, när orkestern brände av en frenetisk och gospel- och New Orleanskryddad version av I’m Going Back Home.

En bättre start än så här kunde inte den 10 dagar långa festivalen få.

Patrik Sandberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54382) [1]=> int(54639) [2]=> int(54541) [3]=> int(54735) [4]=> int(51323) [5]=> int(54731) [6]=> int(54787) [7]=> int(54707) [8]=> int(54566) [9]=> int(54715) [10]=> int(50803) [11]=> int(54790) }