Lekfull och storstilad tribut till 100-åringarna i Göteborg

Hyllningskonsert till 100-åringarna,  Stenhammarsalen Göteborg 11/9 

I skrivande stund befinner sig den jazzelit som ingår i det turnépaket Claes Crona arrangerar på turné i landet, med uppdraget att framföra musik förknippad med storheterna Putte Wickman, Alice Babs och Arne Domnérus. Den legendariska trion och dess uttolkare presenteras av dokumentärfilms-nestorn Tom Alandh. Sångsolisterna är inga mindre än Viktoria Tolstoy och Vivian Buczek. På grund av förvånansvärt klen uppslutning flyttades firandet till en välfylld Stenhammarsal. Flytten bidrog till en intimare stämning. Några av de medverkande celebrerade klarinettkungen i separat program på Ystad Jazzfestival. Av det illustra tio personer starka sällskapet sågs två prominenta vikarier, nämligen Krister Andersson på klarinett och den allestädes närvarande Adam Ross bakom trumsetet som var ett rungande utropstecken. 

Av den långa mannen med den milda stämman – hade gärna fått lämna fler biografiska upplysningar – får vi veta att de tre ikonerna frontade i den All Star-orkester som gjorde succé i Paris 1949. Under en tillställning på närmare två timmar utan paus ges, trevligt nog utrymme åt flera av musikerna att dela med sig av minnen, från samvaro med endera av personerna vars jazziga gärningar uppmärksammas. 

 Claes Crona och Jan Lundgren byter plats med varandra på flygel och elpiano. Rytmsektionen består av Hans Backenroth på basfiol och nämnda stjärnskott Adam Ross. Klas Lindquist spelar klarinett och altsax och stadens store internationellt verksamme jazzgitarrist Ulf Wakenius ingår i diverse sättningar och framför två solostycken. Vad beträffar låtlista, features och sättningar har det tagits åtskilliga spännande beslut.  

Evenemanget motsvarar ens rimliga förväntningar på en trupp av genommusikaliska proffs. Dock, en gigant som ”Dompan” kom lite bort i hanteringen. Solist i en tjusig version av Midnight Sun Never Sets var faktiskt Wakenius.  Hade dessutom föreställt mig  fler ilningar av igenkännandets glädje, att det skulle ha känts mer i kroppen. Den kompositör som oftast förekommer är Duke Ellington, självklar inte bara genom unika samarbetet med Alice Babs. Framgår med all önskvärd tydlighet vilken trygghet hans melodier ingjuter hos såväl fullödiga vokalister som dito instrumentalister.   

Konserten inleds genom ett sprittande möte mellan Crona och Lundgren. Att Tolstoy huvudsakligen prioriterar ett Putte Wickman-fokus beror givetvis på att hon i ungdomen pushades av honom när de arbetade ihop.. Buczek fixar å sin sida galant att tolka godbitar ur Alice Babs repertoar. Eftersom hon inte har samma register som Margareta Bengtsson framförs exempelvis Come Sunday aningen annorlunda. I slutet blir det kul duett när Swing It-refrängen övergår i svepande Don´t Get Around Much Anymore. I uppsluppna finalnummer förenas som sig bör samtliga på scen. Givetvis i en akustik som fördelaktigt framhäver samtligas bedrifter. Att flygeln låter för svagt när övriga går på max är oundvikligt.  

Vilka prestationer förtjänar att särskilt framhållas? Hommage till Putte Wickman av två inspirerade klarinettister, virtuositeten från Tolstoy och solister i Secret Love, tempohöjningen i Summertime där Wakenius anför, kompositionen Nilsie (A. Babs) som ingår på senaste albumet med Klas Lindquist Nonet, Buczeks sätt att bemästra balladen Prelude To A Kiss, Wakenius improvisation på Hylands hörna-signaturen (C- H Norin), softa ömsinta framförandet på kvintett i In A Mellow Tune, den exalterande duell som utvecklas till ett slags piano-battle samt då lysande interpreter vokalt förenas. För att sammanfatta: En härlig upplevelse med ypperliga livemusiker inklusive sångsolister. Lekfulla respekten gentemot hyllningsobjekten var uppenbar….