Lekfullt och mångfacetterat med Steve Coleman Five Elements

Steve Coleman Five Elements, Fasching , 25 november 2022

Altsaxofonisten Steve Coleman tillhör i mina öron till en av de mest intressanta och betydelsebärande musikerna inom jazzen idag.  Han har sedan 80-talet med sitt M-Base koncept målmedvetet och konsekvent utvecklat ett innovativt tonspråk och förhållningssätt i gränssnittet mellan det komponerade  och improviserade. Coleman har länge utforskat det afroamerikanska musikarvet i bred bemärkelse, både historiskt och utifrån nuläget i de genreöverskridande musikformer som växt och växer fram.

Med sig denna kväll på Fasching hade han tre musiker som han samarbetat med länge. Sean Rickman en mångsidig slagverkare som är väl förtrogen med de polyrytmiska uppläggen och den återhållna, kontrollerade intensitet som präglar Colemans kompositioner. Basisten Rich Brown, vars funkiga och högt uppskruvade elbas  var navet kring vilka gruppen rörde sig. Trumpetaren Jonathan Finlayson, en lyriker med en intensivt drivande spelstil parat med en återhållen, tillbakalutad bräcklighet. Den fjärde medlemmen, Kokayi presenterad som  ”wordsmith” gjorde skäl för sin titel, en innovativ ordkonstnär långt borta ifrån slentrianmässig eller monoton rap som både band ihop och expanderade ramverket. Coleman själv är en mångsidig improvisatör som med enkla medel, ibland med lånade schabloner ifrån klassisk jazz och blues, skapar mångfasetterade mosaiker. Bottenplattan denna kväll vara tunga funkrytmer utifrån vilka Finlayson och Coleman förflyttade sig både i höjd- och sidled. Ett upplägg som periodvis starkt påminde om Steve Colemans förebild Ornette Colemans Prime Time Band, där basgiganten Jamaaladeen Tacuma hade bärande roll.

Även om Steve Coleman är en ytterst seriös och musikteoretisk djup person, finns det mycket värme och humor vilket paradoxalt gör hans komplexa kompositioner lättillgängliga och medryckande. Med andra ord det svängde rejält på Fasching denna kväll.