Les Filles De Illighadad gjorde sig bäst unplugged

Les Filles De Illighadad
Fasching, Stockholm, 2 december 2018.

Under vintern anordnar Riksteatern i samarbete med diverse spelplatser runtom i Sverige FeminEAST-festivalen. En viktig sådan av flera orsaker: kvinnliga kompositörer och musiker måste lyftas fram mera, och framför allt från de regioner där musiken i än högre grad än här domineras av män. På programmet står sångare från Libanon, Syrien, Iran, Bosnien-Hercegovina.

Ett inslag i FeminEAST-festivalen som stack ut något var trion Les Filles De Illighadad – flickorna från byn Illighadad (inom Nigers gränser) i Saharas utkant. Där lever tuaregerna, nomader och herdar. Deras konsert på Fasching inleds med att de tre sitter på golvet och mässar, lamenterar mer än sjunger. Lite som gråterskor. Den äldsta trakterar en säregen trumma: en fotbollsstor kalebass som klädd i getskinn och halvt nedsänkt i vatten ger ett dovt basljud när stocken slås med taktfasta slag.
Musiken kallas tendé. Sången följer ett förutbestämt mönster, en väv av call-and-response som påminner om kulning och lockrop. En kommunikation mellan kvinnor som huvudsakligen tar hand om djuren. Texterna handlar om kärlek och vänskap, om livet i byn och i öknen, om krig och fred. Kring rytmen kretsar kvinnornas polyfona och högstämda sång, monotont och repetitivt som ett minimalistiskt stycke.

Så reser sig kvinnorna upp. En man klädd i traditionell mantel och tagelmust äntrar scenen, greppar en elgitarr. De två yngre kvinnorna turas om att spela på den andra gitarren. Nu ändrar musiken karaktär och får ett tydligare drag av den ”ökenblues” som artister som Tinariwen och Bombino populariserat och som influerat skilda stilar som krautrock, drone- och noisemusik.

Sådana tongångar må vara mera passande på en jazz- och bluesklubb som Fasching men inte nödvändigtvis bättre. Trots de skickliga gitarrslingorna – man och kvinna alternerar på solo- och rytmgitarr – längtar jag tillbaka till att höra bara kvinnorna, unplugged, berätta om livet det hårda och härliga.

Rikard Rehnbergh