Levnadsglatt och tungt sväng när Vanguard Jazz Orchestra hyllade Thad Jones

Vanguard Jazz Orchestra – Thad 100! 

Stockholms Konserthus, 24 mars 2023.

Året 1966, när rockmusiken tagit över och jazzen blivit alltmer obskyr, bildades Thad Jones/Mel Lewis Orchestra, vars fasta bas var jazzklubben Village Vanguard, där man spelade varje måndagskväll. Efter att trumpetaren och arrangören Jones överraskande flyttat till Danmark 1978 övertog trummisen Lewis helt ansvaret för storbandet. Orkestern existerar fortfarande, men efter Mel Lewis död 1990 går den under namnet Vanguard Jazz Orchestra. 

Från början var detta ett allstarband. Saxofonister som Billy Harper, Pepper Adams och Jerry Dodgion har spelat i orkestern, och såväl Jon Faddis som Cecil Bridgewater har suttit i trumpetstämman. Stjärnsolister av det slaget finns inte längre i bandet, men musicerandet är fortfarande på hög nivå. 

Det finns en underbar konsert på Youtube från 1974 i Kongsberg, där man kan beskåda storbandets medlemmar i tidstypiskt färggrann och lössläppt klädsel, detta i kontrast till de femton musiker som i mars äntrade Stockholms Konserthus scen oklanderligt klädda i mörka kostymer, som vore de komna direkt från kontoret. Men när de väl börjat spela var skillnaden upphävd, vitaliteten och spelglädjen var densamma som ett halvt sekel tidigare. 

Vanguard Jazz Orchestras turné i Europa sägs ha skett i syfte att hylla Thad Jones, som skulle ha fyllt hundra i år. I Stockholm öppnade man med Jones arrangemang av Groove Merchant, ett skönt soulmättat stycke med gott om utrymme för solisterna att briljera. Och briljera var just vad musikerna gjorde. Bland solisterna fanns altsaxofonisten och nuvarande orkesterledaren Dick Oatts, barytonsaxofonisten Frank Basile och inte minst monstertrumpetaren Terell Stafford. Överhuvudtaget består storbandet av tekniskt drivna solister; några av ekvilibristerna hade till och med så mycket att säga att det till sist inte blev så mycket sagt av substans alls. Men svängde gjorde det, tråkigt hade man inte och publiken var sällsynt entusiastisk. 

Av Thad Jones kompositioner fick vi bland annat  höra Fingers och Don’t Get Sassy, men man valde också att spela tre arrangemang av Bob Brookmeyer, och en komposition av Bob Mintzer.  Brookmeyers subtilt eleganta storbandsarrangemang hörde till konsertens höjdpunkter (hans omtolkning av St Louis Blues är enastående). Men om nu Thad Jones var själva föremålet för hyllningen borde man väl också enbart ha fördjupat sig i dennes mångfacetterade repertoar. Det var åtminstone vad jag hade hoppats på. Inte ens A Child Is Born – Thad Jones vackra låt, numera en del av jazzens standardrepertoar – framförde man, obegripligt nog. Å andra sidan fick vi höra den finstämda To You, förövrigt konsertens enda ballad. 

Med det sagt: Vanguard Jazz Orchestra är svårslagen i sin genre, solisterna bedövande skickliga, musiken levnadsglad och svängig. Det blev en generös  och glad tillställning, helt enkelt, där svårmod och eftertanke fick stå tillbaka. Och ibland är det just det man behöver.

Jörgen Östberg