Raffinerat med Lina Lövstrand Stories och Francesca Tandoi Trio på Gamla Teatern i Östersund

Text & foto Rikard Rehnbergh

Lina Lövstrand Stories, Gamla Teatern, Östersund,, 7 februari 2023

Träblåsaren Lina Lövstrand trakterar en härlig uppsättning instrument – tvärflöjt, blockflöjt, basklarinett – och komponerar en, tror jag, allom tilltalande musik som pendlar mellan olika genrer: folk, funk, jazz, soul och psykedelisk rock (tidig Deep Purple, dito Pink Floyd). Hon leder både storbandet Elaria Orchestra och den kvintett som nu är ute på en försenad releaseturné för den självbetitlade debutplattan (släppt i maj i fjol).

Liksom skivan inleds spelningen med Turning Point.  Elbasen och elpianot, och givetvis platsen vi befinner oss på, för tankarna osökt – eller kanske sökt – till Merit Hemingsons folkgroove. Stycket  Curtain förklarar varför turnén blev senarelagd och varför alla musiker blev som barn på julafton när ridån äntligen gick upp (läs: covidrestriktionerna släppte). Musiken är full av espri, vederkvickande och jovialisk, men med stråk av vemod.

Efter en tre fyra bitar kommer jag också att tänka på kompositören Bengt Ernryd. Lika skickligt som otvunget kunde han växla mellan allvarsam allmogemusik, gärna med basklarinett, som i tv-serien Raskens (1976), och spontan och lekfull tillfällighetsmusik, gärna med tvärflöjt, som i barnprogrammet Fem myror… (1973-75).

I stycket  Steps in Rain plockar Lövstrand upp altblockflöjten och förklarar varför: när alla spelningar ställdes in under pandemin fick hon ett lockande erbjudande om en tjänst som blockflöjtslärare. Hon som aldrig ens spelat på instrumenet satte igång med att nöta skalor, transponeringar och fingersättningar.  (Inte så lätt som det kan låta: blockflöjten är som de flesta vet liten, i trä, med spetsblåsning och en hög, stundom gäll ton som spänner över två oktaver medan tvärflöjten är dubbelt så lång, i metall, med sidoblåsning och en något dov, för att inte säga murrig ton över tre oktaver.) I vart fall visar hon i ovan stycke att hon lärt sig bemästra instrumentet och numera även kan mästra de bästa eleverna. Lövstrands musik är överlag variationsrik: högt och lågt, folkligt och funkigt, lätt och tungt, smek- och strävsamt blandas och ges i en tilltalande förpackning.

Inför Until Morning Comes får publiken, till dess förtjusning, ännu ett stycke levnadshistoria till dels: Lövstrand berättar att såväl hon som basisten Jenny Kristoffersson har jämtländsk börd på mödernet. Musikstycket har följdriktigt en jämtsk fastän ändå utomsocknes ton (tänk Jan Johanssons jazziga vistolkningar) och citerar, instrumentellt, passande nog eden ahbez’ (med gemener) monsterhit ”Nature Boy” (som Nat King Cole spelade in 1948). Här strofen vi aldrig fick höra under konserten: The greatest thing you’ll ever learn Is just to love and be loved in return…

Rikard Rehnbergh

Francesca Tandoi trio med Max Ionata, Gamla Teatern, Östersund, 14 februari 2023

Trumpetaren Fredrik Norén introducerar kvällens konsert med att understryka att Jazz i Jemtland söker boka så många kvinnliga musiker som möjligt (fast nog har föreningen följt ”varannanprincipen” även tidigare). Den här kvällen är det, vilket inte händer så ofta, ett internationellt gästspel på scen när Rombördiga pianisten Francesca Tandoi framför melodiska, behagliga, trivsamma tolkningar av evergreens, standards och ett par egna stycken.

Tandoi spelar med sin trio eller, tja, kvartett kvällen till ära då landsmannen, tenoristen Max Ionata står med på scen. Det hela börjar rätt rivigt med en Route 66-liknande lick i saxen. Boppigt. Bra början.

Tandoi har ett klassiskt anslag, det vill säga som en pianist i grunden skolad i klassisk musik. Så spelar hon också partiturlöst, eller -fritt, inga notblad på flygeln. Proffsigt. Oscar Peterson ska vara en av hennes ledstjärnor. Det hörs i Billy Strayhorns  Take the A-train (1941), som framförs nästan hälften så långsamt, högst 50 BPM (beats per minute) mot ”normala” 86. Roligt. I alla fall något annorlunda.

Och som för att betona långsamhetens lov framförs ett potpurri av populära ballader. Tandoi sjunger ett par av dem: Greer/Klages Just You, Just Me (1929) och Fain/Kahals  I’ll Be Seeing You  (1938), som både Vera Lynn och Lady Day ”odödliggjort” och därför är ett mindre lyckat val. Tandoi imponerar inte vokalt.
Några ord om medmusikanterna: Nederländske Frits Landesbergen, som slagit takten för bland andra Toots Thielemans och Georgie Fame, spelar på ett litet standardtrumset; vad gör det när han besitter swing: ett lätt handslag, en precis rytm, ett atavistiskt groove. Basisten Stefano Senni, som spelat med bland andra Art Farmer och Randy Brecker, är hela tiden lyhörd för de andra exekutörernas infall och utvikningar.

Ionata får excellera i flera stycken, som i Ray Browns (F.S.R.) For Sonny Rollins  och i egna Bob’s Mood, en latiniserad bit som jag tror syftar på Snarky Puppy-saxofonisten Bob Reynolds. I vilket fall bjuds det på litet latinsväng, litet som vinjetten till gamla goda Solfilmen på SVT eller Uppsaladuon Koops samplade eklekticism. En karibisk bris, en passadvind – eller kanske en scirocco – når oss. Chilloutvarning utfärdad. Då slår det mig att Ionata är en felande länk, att han skymmer trions samspel.

På det hela taget en gemytlig, habil spelning men egentligen inget att skriva hem om. Saknas gör kvartettens egenart, ett eget musikaliskt uttryck. Endast två (tre med Iotas) egna kompositioner är för skralt för min smak. (Undertecknad kan emellertid vara fel recensent på fel plats, tolkningar av standards och städsegröna stycken från 1920, -30- och 40-talen är inte min (fri)bag.) Fast det gick hem hos publiken.

 

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54707) [1]=> int(54639) [2]=> int(54787) [3]=> int(54382) [4]=> int(54735) [5]=> int(54541) [6]=> int(54566) [7]=> int(54715) [8]=> int(51323) [9]=> int(54731) [10]=> int(50803) [11]=> int(54790) }