Lina Nyberg på Ledermans

Lina Nyberg Show.

Teater Lederman, Stockholm.

Premiär: 21 november

Lina Nyberg vo, Cecilia Persson p, Josef Kallerdahl b, Peter Danemo dr och elekronik.

Cecilia Persson öppnar showen med ett nästan andäktigt vackert tonfall på flygeln. Så följer en rad låtar med Lina Nyberg själv vid mikrofonen, varav några standardnummer som ”Where did they go”, blandade med Nybergs egna låtar. Några kommer från hennes cd ”Tellus”. I fonden projiceras animationer av Matilda Ruta. De är enastående kreativa och vackra – ett ansikte som kringgärdas av olika rörliga föremål. Risken finns nästan att man koncentrerar sig på dem i stället för på Nyberg. Hon är underhållande i sina knapphändiga kommentarer mellan låtarna och hon har en enorm scennärvaro. Rösten är djup, fullständigt övertygande och ärlig. Hon får oss att känna låtarna, inte bara höra dem. Nyberg berättar om bakgrunden till låtarna, som i Tokyo, där hon stod högst upp i en hotell-skyskrapa och fick en känsla av att falla. Så bildar hon en obruten kedja mellan presentationer och låtar. Hon berättar också att hon varit barnledig från scenen ett år och tänkte skriva en låt om det: ”Men jag hann inte”, säger hon med ett sarkastiskt tonfall. I Stället blev det ”I’ve grown accustomed to her face”.

Tänk er följande:

Fyra jazzmusiker iförda käcka sjömansmössor, sjunger ”Jamaica Farwell” som Harry Belafonte mer än andra förde ut i världen. Publiken sjunger med i refrängen. Låter töntigt? Tro mig, den som går till Ledermans kommer att bli övertygade om motsatsen. Det funkar alldeles utmärkt, för att inte ta till överord.

Lyhört spelar Peter Danemo på trummor och Josef Kallerdahl på bas. Och så denna Cecilia Persson bakom flygeln! Hon är inte de stora gesternas pianist, men hennes klanger landar djupt inne hos lyssnaren.

Nyberg tycks aldrig stanna upp. Hon återkommer i nya skepnader och visar en alldeles egensinnig kreativitet.