Lite jazz, lite pop, lite folkmusik, lite minimalism

Mirei
Hotel Hellsten, Stockholm Jazz Festival, 11 oktober 2016.

Det känns mer som en musikalisk soaré än jazzkonsert när Mirei spelar i Hotel Hellstens bar. Duons musik är ju intim och innerlig till sin karaktär och baren känns som ett vardagsrum.

Det är ingen musik som är lätt att artbestämma. Här finns lite av varje: jazz, pop, minimalism, folkmusik. Jazzen finns mest i Johanna Edbergs piano, folkmusiken kan anas i Natalie Migdals violin.

Det är inte ovanligt att musikaliska genrer blandas och korsbefruktas. Idag är det snarare regel än undantag. Men det är inte alla som lyckas få ihop allt på ett lika helgjutet sätt. Till det krävs ett säkert musikaliskt hantverk och utförande samt en utvecklad sensibilitet för klanger och stämningar. Natalie Migdal och Johanna Edberg har dessutom förmågan att skriva vackra och hållbara melodier. Det har verkligen inte alla.

I princip kan man rubricera många av sångerna som jazzballader, långsamt melankoliska och med en utsökt harmonik, men när Natalie Migdal kommer in med sin violin adderar hon en ton av folkmusik. Inget hejigt buskaspel, anslaget är mer kammarmusikaliskt med långa stråkdrag. Ibland låter det som om Michael Nyman, den brittiska minimalisten, komponerat något baserat på en Jane Austen-historia.

Annat är hetsigare, som Philip Glass. Eller postklassicistiskt, som titelspåret till deras lysande album Small Parts. När Natalie Migdal mot slutet gnider fram flageoletter över Johanna Edbergs dova mollackord är det utsökt förtätat.

Några nya låtar pekar ut en delvis ny inriktning. Nya minnen är en klassisk popballad med en för duon annorlunda harmonik. Den skulle kunna göras av Lisa Nilsson och når inte upp till de andra sångernas klass.

Dan Backman