Livfullt och spänningsfullt med Cristian Mâcelaru och Alison Balsom på Berwaldhallen

Cristian Mâcelaru dir, Alison Balsom tp, Sveriges Radios Symfoniorkester ”Amerikanska klanger”, Berwaldhallen 16 februari 2024

Kanske håller något på att hända med konserthusens repertoar, där traditionellt den tyska klassiska musiken dominerat. Åtminstone kan man ana att så är fallet i huvudstaden. Kungliga filharmonikerna har en ny amerikansk chefdirigent – och under säsongen har man i Stockholms Konserthus bland annat kunnat höra John Adams konsert för elfiol och Samuel Barbers cellokonsert.

Även i Berwaldhallen har Samuel Barber spelats, hans underbara Essä för orkester nr 1, under en konsertkväll som helt ägnades åt amerikansk musik. Således kunde man också höra Aaron Copands tredje symfoni, en symfoni som inte främst brottas med de stora existentiella frågorna, men bjuder på ett bullrande glansfullt orkesterfyrverkeri, något som dirigenten Cristian Mâcelaru framhävde i sin tolkning.

Men vad har Barbers och Coplands två kompositioner med jazz att göra? Inte mycket. Det hade däremot kvällens tredje verk, Wynton Marsalis trumpetkonsert, uruppförd förra året av Clevelands symfoniorkester. Jazztrumpetaren Marsalis gjorde sig ju bemärkt redan i Art Blakeys band på 80-talet, men har med tiden också ägnat sig åt klassisk musik, både som trumpetsolist och som kompositör.

Wynton Marsalis blandar mycket medvetet stilelement i sin konsert, där jazzen är en av beståndsdelarna. De sex satserna, med namn som March, Blues, French Pastoral och Harlequin Two-Step, illustrerar tydligt den stilistiska variationen. Marsalis låter solisten spela både inom och bortom den klassiska musikens tonspråk. Den virtuosa  Alison Balsom tänjer och glider på tonerna, härmar elefantens trumpetande, trycker ned ventilerna halvvägs likt Rex Stewart och excellerar med  sordinerat spel. På bordet in till sig har hon sju olika sordiner och en andra trumpet; det ser alltså ut ungefär som det gjorde när Lester Bowie stod på scen med Art Ensemble of Chicago!

Två satser tar jag särskilt till mig. Mexican Son är den ena, där Marsalis skickligt anknyter till den mexikanska musikens rytmik och tonspråk (i mariachimusiken har ju förövrigt trumpeten en framträdande roll). Den vackra Ballad är den andra. Enligt uppgift ska den  satsen anknyta till 50-talets doo-wopmusik, men det jag hör är snarare den amerikanska sångboken – Cole Porter, Richard Rogers, Irving Berlin. Att Marsalis lyckas inlemma den amerikanska populärmusikens estetik i ett större klassiskt verk, utan att det blir konstlat eller ytligt, är imponerande. Ballad hade lika väl kunnat framföras av Frank Sinatra som av en trumpetsolist.

Det är förstås svårt att bedöma ett nyskrivet musikstyckes livskraft och konstnärliga halt, men nog är denna livfulla och stort anlagda konsert spännande – och en rejäl utmaning för trumpetsolisten. 

Jörgen Östberg