Ljungskile Jazzdagar 30-årsjubilerar

Ljungskile Jazzdagar
Ljungskile, 25-28 juli.

I tryckande hetta invigdes festen av ordföranden för kultur- och fritidsnämnden i Uddevalla. Flera drivkrafter ur lokala föreningen lovordades, inklusive jazzdagarnas grundare Lars Jansson. Innan hade saxofonisten Gunnar Lindgren berättat rörande och dråpliga anekdoter.

Tycker det var ganska nyligen jag hörde Änglaspel celebrera på Nef att de blivit lika gamla som jazzdagarna. Nu har emellertid tio år till förflutit. Septetten under ledning av pianisten Stefan Forsén är ett utpräglat liveband. De har en speciell kemi, framför halsbrytande arr, ägnar sig ingående åt soloutflykter samt diverse hyss. Hur skulle dessa bländande improvisationer och upptåg kunna göras rättvisa genom en studioinspelning? Vi undfägnas ambis- och tonartsövningar, inlevelsefull manskör och dialoger mellan instrument. Mestadels är övningarna och övrigt örongodis draperat i en mängd härligt uttrycksfulla stycken; vissa av dem tonsatta dikter. Ett mycket generöst andra set fick sitt crescendo när de minst sagt inspirerade herrana Jäderlund, Almqvist och Godée, i egna klassikern Evinnerligen (tillägnad Gunnar Eriksson), spelade ståendes på stolar bland publiken i Ljungskilegården. Given succé! Till och med en smula oväntat att så pass mycket ur deras reportoar låter hänförande vackert. Thomas Jäderlunds första solo var magnifikt, liksom många andras. Vill alldeles särskilt framhålla den glödheta formtoppade trumpetaren Lars Birger Almqvist och kompet med fenomenale basisten Peter Janson i spetsen. Här kan en verkligen snacka om att ta ut svängarna. Att den lysande bandledaren volymmässigt kom till korta, när brasset krämade på understödda av tunga trummor, är en negativ ofånkomlighet. Ovanligt nog utgår bandet från innehållet i sina notställ.

För tredje gången recenserar jag Isabella Lundgren. Vilken osannolik slump att samma dag sänds hennes Sommar i P1, ett program vars biografi gav ovärderliga insikter om de avgrundsdjupa källor 28-åringen öser ur. Den teologistuderande visa damen bemästrar allehanda genrer på ett sensationellt självklart sätt. Blir futtigt att försöka göra utläggningar om pitch och frasering. Mitt i andra set, när den slingrande kristallklara rösten är totalt sammanvävd med Carl Bagges lyhörda Trio, händer något med mig. Tills nu hade det bluesiga materialet varit mer än fördelaktigt framfört. Alla sånger är till full belåtenhet med extra mycket plus för Ellington, gospeln Nobody Knows the Trouble I’ve Seen samt Brother Can you Spare a Dime. Vad som hände? I en Dylan-tolkning bara avlägset lik originalet, fuktades mina ögon. Och sedan behöll man greppet om en rörd recensent, och förmodar jag, resten av publiken i den fulltaliga salen. Sista halvtimman på landets bästa jazzklubb (omdöme från scen) var ren magi. Apropå slump och sammanträffanden berättade den rosade sångerskan att den första jazzkonsert hon såg som barn var med Claes Jansson, en man jag ofta njutit av live. Nu gjorde de båda ett par fina duetter. Den genommusikaliske veteranen demonstrerade därutöver sin utomordentliga tajming som vokalist i nummer som Let the Good Times Roll, The Groove Merchant och Work Song. Frapperas över att han fortfarande glöder, i decennier haft samma lust och lidelse för framstående vokala tolkningar. I somliga up tempo-låtar kunde sedvanlig saxofon saknas. Pianotrion hade initiala, icke självförvållade problem. Det knastrade om basljudet, en cymbal for i golvet och pianot lät hårt och torrt. Självklart fixades dessa små missöden. Tror till och med att konserten kan tillhöra de mest remarkabla prestationer maestro Carl Bagge, basisten Niklas Fernqvist och Daniel Fredriksson utfört. Sparsmakat och elegant, ömsom följsamt, ömsom lössläppt! Återigen ett förträffligt gig vars rikedom på nyanser jag länge kommer bära med mig. Min första anteckning löd: inga halvmesyrer. Då syftade jag på Lundgren, en av ytterst få som kan maximimera sitt register utan att det blir tillgjort. Inser efteråt att mitt omdöme lika mycket gäller alla fem på scen.

Vågar påstå att professionell swingorienterad musik är större i Danmark än i Sverige. När spelmän från andra sidan sundet – plus basklippan Backenroth från Karlstad – får sällskap av Scott Hamilton, är det bara att applådera. 2011 spelade Hamilton och äldre kollegan Jesper Thilo in ett lyckat album vars underrubrik deklarerade ”this is not a tenor battle”. Kan påpekas att jag hört bägge live tidigare, dock ej tillsammans. Saxofonisternas cv:n är oerhört imponerande. (Märkligt nog sa Thilo till mig att amerikanens samarbete med Benny Goodman var okänt för honom.) Från nämnda cd – en fyllig förteckning över spel med frapperande lätthet – hämtas åtskilliga låtar när man nu sammanstrålar igen. Jesper Thilo Quartet har samma sättning som på skivan undantaget Backenroth. Öppningen blir en fartfylld historia där hela kvintetten introduceras. Saxofonisterna avlöser varandra under aftonen, spelar unisont och låter några gånger den andre lira på egen hand. Hamilton i sin originalballad Tenderly är ett sådant ljuvligt exempel. Jag uppfattar det som att den reslige dansken i vinröd kostym har en skarpare gällare ton, medan Hamilton rör sig softare i Getz-liknande domäner. En förutsättning för att swing, med sina linjära tongångar, ska undvika tråkstämpeln är spännande arrangemang kombinerat med tempoväxlingar. Gruppen, vars alster företrädesvis utgörs av omsorgsfullt valda standards, har lyckats oerhört väl med denna avgörande ingrediens. Deras musik blir något mer än bara något som stryker medhårs. I exempelvis Blues Up and Down skickas takter av distinkta fraser emellan blåsarna, medan resten av det självgående bandet befinner sig i extasens virvlar. Sören Kristiansen på det ganska hårt klingande pianot och trumslagare Kristian Leth förtjänar beröm, inte minst för att de verkar improvisera i stundens ingivelse. Några gånger såg Leth villrådig ut, lyssnade på melodin och lämnade sina avgörande rytmiska bidrag. Utan att ha repat kunde Backenroth göra bestående avtryck, till och med dominera när tillfälle gavs. I Good Bait förförs vi av högoktanig walking bass och i Bye Bye Blackbird av en formidabel passage på duo med Hamilton.

Rulles Storband bjöd på en trevlig stund på verandan innan huvudakten tog vid. Iris Bergcrantz Quintet är en familjebildning som rör sig eggande emellan skiftande stilar. Konserten var inte lika välbesökt som exempelvis Isabella Lundgrens, vilket inte bekom konstellationen från Malmö/Köpenhamn. Den eminente ljudteknikern häpnade över trumslagarens hela elva cymbaler. Kan avslöja direkt att Niklas Campagnol var något långt utöver det ordinära, en otroligt expansiv polyrytmiskt sinnad man. Min första association gick till Chick Corea jämte Tania Maria, i och med gruppens inriktning på ett sfäriskt sound. Skira Iris – aktuell med albumet Different Universe – praktiserar en sångkonst med sällsamma pendlingar mellan svävande och distinkt diktion. En hel del tekniska effekter användes utan att som helhet förta känslan för det melodiska. I första set hade jag vid ett par sekvenser svårigheter att sortera tonerna, få dem att fastna då de var på vippen att bli grumliga. Hade säkert varit annorlunda om jag varit bekant med materialet. Ur en repertoar med aptitlig blandning av andras och egna låtar satte jag extra plus i kanten för Misty, Eleanor Rigby, folkvisan Nu står jag vid min resa samt They Say; Iris stämma sammanvävdes i den sistnämnda fusionaktiga låten med pojkvännens pumpande bas och pappas trumpetstötar. Var givande att höra den internationellt verksamma prisade kompositören Anna-Lena Laurin på diverse klaviatur. Några gånger spelade hon piano med höger hand och Fender Rhodes med vänster. Trots delikata solopassager, också på Minimoog, önskade jag henne en mer framträdande position. Anders Fjeldsteds elbas flöt in fint i de böljande arrangemangen. Hur ska Anders Bergcrantz bäst definieras? Kort och gott världsklass! Hade nästan glömt bort hur fantastisk han är, fast jag minns kanonspelningar på Nef, Pustervik och Liseberg. Efter mer än ett halvdussin solon och rafflande dueller med virtuosen Campagnol, rankar jag honom högst av alla lysande instrumentalister jag hade förmånen att lyssna på under fyra kvällar i sommarfagra Bohuslän.

Mats Hallberg