Kristianstad: Lyckad jazzfest trots publikbortfall

Att komma i skuggan av Ystads stjärnrika jazzfestival visade sig innebära ett publikbortfall för den 42:a omgången av Kristianstads jazzfestival. Den blev nu minimerad till en dag och kväll på Sommarlusts tre scener med George Fame som starkaste affischnamn i bästa sång-och spelhumör.

Man hade inte bara tur med vädret på utescenen med karismatiska klarinettisten Doreen Ketchens New Orleansband med 9-åriga (!) dottern Dorian på trummor, och pappa Lawrence på effektivt välpumpande sousaphone, i applådvärda äktkännande nummer som Mardi Gras New Orleans och St. James Infirmary med ofrånkomligt Cab Callowayskt ”hey-de-hooande”.

Doreens New Orleansband hade lånats ut från även samtidigt pågående jazzfestivalen i närliggande Blekingska Hällevik, och har säkert imponerat lika mycket som nu med sitt spelande för fyra tidigare USA-presidenter – Jimmy Carter, Ronald Reagan, Bill Clinton och George Bush II.

Ferstivalens fjärde hyllning till en ”local hero” tillföll i år Jonas Svensson och ledare för en naggande samspelt kvartett där Malmö-saxofonisten Johan Liedberg utmärkte sig med ett moget utspel på både sopran- och tenorsax i repertoaren från Pat Methenys och Bill Frisells pennor (som t.ex. Unite Village respektive Strange meeting). Där Liedbergs tekniskt mogna spel eldade på Jonas gaspedal i känslokast på kaviaturen.

Man kan ju även se Janne ”Loffe” Carlsson som en ”local hero” sedan ett antal år. Folkkär som en kopp kaffe med en avspänd gemytlighetsstämpel även utan sina trummor. ”Varje människa borde ha ett trumset. Då skulle det bli färre krig”, menade han inte utan med en viss rätt.

Nu visade han upp sina mångåriga färdigheter med en spelglad kvartett – Evan Svensson. gitarr, Ulf Andersson, tenor, och årets Harry Arnold-stipendiat i Malmö, basisten Lasse Lundström. Här imponerade inte minst Ulf som jag sällan hört bättre i nästan ”Mobleysk” klass i deras Tadd Dameron-hyllningar – Mating Call, Tadds Delight, Hot House, On a Misty Night (som märkligt nog förekom även hos George Fame med återigen Ulf i högform).

Berättigat fokus fick även flyhänte Evan med explosiva soloflighter så man baxnade. Extra bonus utgjorde hans sjungande dotter, Hannah, som kom från ingenstans och med charmfull anspråkslöshet svängde iväg storstilat med Sugar and Spice, Annie Ross-påverkade Vierd Blues¨och en snabb The way you look tonight i gruppens grundstämning av nostalgisk be-bop. Man kan undra vilken väg denna begåvade unga blondin ska ta sig sångligt framöver.

Tyvärr hade Jan Allan insjuknat och var förhindrad att ingå i gruppen Brothers Two Others. Med sitt läckra mjuka utspel hade han säkert fått gruppen (med bröderna Jacob, saxofon, och Daniel Gustafsson, bas) till större höjder i dess ytterst diskreta tonspråk i Lennie Tristano-anda med dess märkliga stumma tassande komp. Det fordrades stor lyhördhet för att tillgodogöra sig deras introvert lyriska tappningar av bland annat Hugo Alfvéns Så tag mitt hjärta, basisten Daniel Svenssons Söndag och Emancipation.

Från Karlskrona, Växjö och Stockholm kom i ordning Kristofer Johansson, trummor, Mattias Welin, bas, och Örjan Hultén, saxofon, utgörande trion Jazzbolaget. Med sin utmanande sättning framstod man snabbt som något stort i både dynamik och sensiblitet i John Coltranes Cousin Mary och Kurt Weills bitterljuva Lonely House. Speciellt Hultén pressade ständigt in nya häftiga toner i sina redan fullsatta kaskader och generösa idérikedom.

Lokala sångerskan Isabella Juhlin utgjorde årets Blue Birdstipendiat och bevisade varför ihop med basisten Emil Ivarssons kvartett med extra ljus på duktige gitarristen Lukas Björk.

Men självklart var det Georgie Fame som sångligt och orgelsvängande tilldrog sig den största uppmärksamheten med nämnde Ulf Andersson som aldrig svikande tändstift ihop med Mads Vindings excellenta bas och Aage Tanggaards nyansrika trumspel.

Fame hyllade främst sin stora inspiratör King Pleasure i bland annat Louis Armstrongs andra frus, pianisten Lil Hardins, alltför förbisedda men läckra komposition Just for a thrill från 1927. Vilken passande nog kunde överföras till Neal Heftis Lil Darlin´. Fame roade sig och publiken stort med att göra snarlika överföringar likt pärlor på ett snöre. Inte minst hans textsatta Chet Baker-solon i It could happpen to you och Easy living. Medan Ray Charles och Mose Allison fick sina honnörer för I got a woman respektive Parchman Farm.

Att han är minst lika snabbpratande som festlig anekdotsladdrande entertainer bevisades i t.ex. landsmannen Roy Dicksons galghumoristika Please send me no flowers to my grave because I can´t smell them! Höjdpunkterna var många men knappast större än då han bildlikt talat lyfte taket med sin version av Van Morrison-hiten Moondance med ett sväng som kunde fått publiken att marschera.

Lång dags färd mot natt innebar även innehåll av sliriga grupper som knappast platsade på samma evenemang. Ingen nämnd men idag bortglömda. Det är däremot inte att den nya ledningen för Sommarlust kontrakterat Blue Bird för tre kommande års jazzfestivaler. Låt oss därför hoppas att man inser att det inte är mångfalden utan kvalitet det handlar om i jazzfestivaler! Och minst ett storband!

Text: Christer Nilsson
Foto: Lennart Jonson

Kristianstads Jazzfestival i Blue Birds arrangemang med George Fame, Janne Carlssons kvartett, Mette Juul featuring Alex Riel, Jazzbolaget. Brothers Two Others, Jonas Svenssons kvartett, Doreen´s Jazz New Orleans med flera. Utspelat på Sommarlust i Kristianstad den 11 augusti.