Magnifik konsert med Esperanza Spalding på Maxim

Esperanza Spalding/Leo Genovese, Maximteatern, Stockholm, 26 maj

Karismatiska Grammy-belönade amerikanska basisten, kompositören och sångerskan Esperanza Spalding är tveklöst en av vår tids främsta egensinniga musikaliska begåvningar.

Ikväll är hon på plats för att hylla Herbie Hancock tillsammans med Robert Glasper på Polarprisceremonin på Grand Hotel. Igår kväll på ett utsålt Maximteatern presenterade Fasching i samarbete med Maxim en exklusiv spelning med Spalding i sällskap av sin mångåriga samarbetspartner, argentinska pianisten Leo Genovese.

Typiskt för Spaldings vision sedan albumdebuten, latinfärgade Junjo, 2006, har varit att spela bas och sjunga som en pianist spelar sitt piano, med alla skalorna inkluderade. Mästerligt behandlar hon sin bas som ett melodiinstrument. Det primära för henne har varit att hela tiden utveckla sin musikaliska prägel. Skickligt har hon balanserat mellan olika kontraster. Några enkla idéer existerar inte i hennes låtsnickeri: Att utmana sig själv och lyssnaren är hennes ledande signum. Efter varje album har hon fortsatt att utöka sitt sound och blivit alltmer experimentell och organisk i sitt uttryck med en musik som saknar bortre gränser både kompositoriskt och improvisatoriskt.

Det blev en konsert som innehöll stora doser oförutsägbarhet och spontanitet, utmärkt kommunikation med publiken skapades när man slungades in i olika stämningslägen. Spaldings expressiva, underfundiga scatsång och spoken word föll i perfekt samklang med Genoveses infallsrika spel vid flygeln och klaviaturerna (slagverk på ett nummer). Under den närmare två timmar långa konserten presenterades material hämtat från albumen 12 Little Spells, Songwrights Apothecary, Milton + Esperanza, Junjo, Chamber Music Society och Radio Music Society.

Spaldings broderade, komplexa basgångar och ofta abstrakta röstutflykter smälter samman och gifter sig galant med groove och själfullhet – det är som om varje detalj i hennes skapande är av största nödvändighet. Spalding och Genovese lade omsorgsfullt till färg, djup och dimension, hela tiden närvarande och inne i musikens kärna.

På en av Spaldings egna kompositioner, Black Gold, studsar melodin effektfullt i upprepade staccaton och Spaldings intelligenta musikalitet lyser starkt när hon stöper om komplex pop till innovativ jazz där den extatiska publiken stämmer upp i allsång. Briljant är även duons expressiva, galanta version av George & Ira Gershwins But Not For Me.

En person och saxofonist som haft stor betydelse för Spaldings musikskapande är hennes mentor, Wayne Shorter som hyllades i ett par av hans verk: When You Dream och Endangered Species. Under flera år arbetade de ihop med en större operauppsättning där Shorter komponerade och där Spalding skrev librettot vilket hon berättar ingående om under konserten.

Annat örongodis blev duons ljuvliga tolkning av brassen Milton Nascimentos Cais inramad av Genoveses frodiga ackord och kaskadlika arpeggion till Spaldings fritt improviserade sång på portugisiska.

Oförglömligt blir även extranumret, duons version av Wayne Shorters explosiva Endangered Species där Spalding mejslar ut makalösa, distinkta grooves på elbas i perfekt samklang med Genoveses synkoperade ackordstämmor. Låten mynnade ut i en längre improvisation som bildade en hyllning till Sun Ras Marshall Allen som fyllde 101 år häromdagen.

Som så många gånger tidigare lämnar återigen Esperanza Spalding djupa musikaliska avtryck med en musik som berör både kropp och själ.