Magnifika soundscapes med Nils Petter Molvær Group

Text: Patrik Sandberg Foto: Leo Ahmed

Nils Petter Molvær Group, Hörsalen, Kulturhuset, Stadsteatern, Stockholm Jazz Festival, 11 oktober, 2024

Den norska trumpetaren, kompositören Nils Petter Molvær (född 1960) tydligt inspirerad av både Miles Davis och Jon Hassel  är tveklöst en av de mest framstående namnen inom den elektroakustiska, improviserade, komponerade musikaliska hybrid som har blivit en egen genre sedan 1990-talet. Stilbildare inom jazztronica eller Nu-jazz som den också döpts till, är Molvær både en pionjär och en veteran. Debuten kom med storsäljaren Khmer från 1997, idag en klassiker i den digra ECM-katalogen. Mellan 1983 och 1991 var han medlem i ett av Norges största jazzensembler: Masquelero och då utvecklade han sitt trumpetspel till en fulländad post-bop-stil – långt ifrån det spelsätt han har idag.

Till Hörsalen i Kulturhuset kom han med sin fasta kvartettformation sedan flera år tillbaka: Johan Lindström, gitarr, pedalsteel, Jo Berger Myhre elbas och Erland Dahlen på trummor och slagverk. Musiken vi fick höra var mestadels hämtat från ett av trumpetarens senare album,  Snitches (BMG, 2021).

Drömsk ambientjazz, urbant klingande electrojazz blandades med en dos progrock, filmmusik och konstmusik. När undertecknad intervjuade trumpetaren 2021 så betonade han vikten av att bygga en organisk helhet, skapa synergier och en ram att spela runt. Något som varit ett genomgående tema i Molværs musikbygge under hela hans karriär.  I  Molværs händer flyter ljuden ihop med djup intensitet långt bortom de givna mönstren till ett inspirerat eget tonspråk.

Alla i bandet får stort utrymme att profilera sig.  Molvær trollade med klanger och stämningar, mestadels med luftiga, korthuggna  fraseringar med djup intensitet långt bortom de givna mönstren.  Lindström växlade mellan elgura och pedalsteel och satte prägel på många av de stämningsmättade kompositionerna som inspirerade till reflektion. Berger Myhre  hade en mer underordnad roll  men rörde sig med ett perkussivt, balanserat formspråk och spelade  gärna och ofta med stråke. Dahlen bakom trummorna hade ett följsamt driv i sitt trumspel, vilket tydligt styrde riktningen.

Som extranummer  efter den nästan två timmar långa konserten  bjöds publiken på en organiskt , raffinerad version av Radioheads True love waits.

Det är alltid lika spännande att ta del av Nils Petter Molvaers ljudlandskap,  hans musik gör sig allra bäst live. En kompromisslös visionär, ständigt på  upptäcktsresa.

Patrik Sandberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(16) { [0]=> int(54566) [1]=> int(55369) [2]=> int(55408) [3]=> int(55316) [4]=> int(55560) [5]=> int(55558) [6]=> int(55486) [7]=> int(55611) [8]=> int(55619) [9]=> int(51323) [10]=> int(55403) [11]=> int(55387) [12]=> int(55813) [13]=> int(55615) [14]=> int(50803) [15]=> int(55710) }