Meny
Anouar Brahem – Blue Maqams
Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala, 12 mars 2019.
Den tunisiske oudspelaren Anouar Brahem är ute på en kortare Europaturné med skivan Blue Maqams. Han valde att inleda den på Uppsala Konsert och Kongress – turnéns enda konsert i Skandinavien. Det rosade albumet Blue Maqams, som spelades in 2017, är oudmästarens elfte alster på ECM-etiketten sedan debuten Barzakh 1991. Musiken är komponerad av bandledaren själv och baseras uteslutande på arabiska melodier, skalor och ornamenttekniker – vilket också är vad ordet Maqam betyder. På Blue Maqams samarbetar Brahem med tre briljanta improvisatörer: basisten Dave Holland (spelade redan 1998 på Brahems album Thimar), trumslagaren Jack DeJohnette och pianisten Django Bates. På plats på UKK är den stjärnspäckade kvartetten från albumet med undantag av DeJohnette, som är utbytt mot betydligt yngre men meriterade Nasheet Waits (Jason Moran, Steve Lehman).
Brahems främsta kännetecken har alltid varit förmågan att skickligt integrera jazzen med harmoniken och melodiken från arabisk konstmusik samt nordafrikansk och europeisk folkmusik. Brahem tillhör de namnkunniga oudspelare som förändrat ouden från att ha varit ett ackompanjerande stränginstrument till att bli ett mångfacetterat soloinstrument. Till skillnad från andra kända oudspelare som väver in jazz i sin musik – som libanesen Rabih Abou-Khalil och Brahems landsman Dhafer Youseff – har Brahem aldrig jobbat efter det ekvilibristiska eller kraftfulla idiomet – det sångbara, reflekterande, varsamma har varit det primära.
Under konserten hörs många av Brahems kompositioner i längre versioner. De börjar med honom själv, stilla nynnande till sin känsliga oud, innan Bates tar över vid flygeln och Waits och Holland fyller i. Ömsom spelar alla fyra, ömsom bara två eller tre. Django Bates silkeslena, minimalistiskt kryddade linjeringar fungerar utmärkt ihop med Brahems eftertänksamma, lågmälda tonspråk. Holland har en mer underordnad roll än vad vi är vana vid när det gäller honom, men rör sig rutinerat med ett perkussivt, balanserat formspråk till Brahems utsökta oudgångar. Den rytmiska elasticiteten och den starkt profilerade gruppkemin förstärker stämningen. Då och då ökas tempot, som på tankeväckande Persepolis’s Mirage och suggestiva Bom Dia Rio när Holland dekorerar förtjänstfullt till Waits symmetriska trummönster. Waits är en mer än värdig ersättare till DeJohnette och har precis som sin trumkollega en genuin känsla både för post-bop och avantgardetraditionen. Brahem presenterar varmt och stolt sina medmusiker men berättar inget om låtarnas uppkomst: musiken får tala för sig själv.
Anouar Brahem behöver inte bevisa någonting med sin musikalitet. Trots den minimala variationen i arrangemangen och kompositionerna blir det aldrig enformigt. De virtuosa artisterna gör exakt vad som krävs för att få fram kärnan i de blå tonerna: den utsökta balansen. Man faller handlöst för detta säregna, organiska musiklandskap.
Patrik Sandberg
PS. Här kan du njuta av några bilder som Martin Ehrling ritade under Anouar Brahems konsert på Uppsala Konsert & Kongress. DS.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
