Mångfacetterad festival på Mötesplats Mariatorget

Thanatosis festival, 14 mars 2024, Mötesplats Mariatorget, Stockholm. Rotem Geffen, Miharu Ogura, Vasco Trilla, Martin Küchen, Elle-Kari Sander och Alex Zethson. Videoverk av Micael de Leeuw med musik av Angels (Martin Küchen) och Elle-Kari Sander.

S:t Paulskyrkan, den före detta metodistkyrkan vid Mariatorget på Södermalm som invigdes 1876, drivs numera av Stockholms Stadsmission och fungerar sedan en tid även som en konsertscen. Precis vad som behövs i dagens Stockholm! Det var där som denna festival ägde rum med skivbolaget Thanatosis, som har en mångsidig katalog av artister och som ger ut spännande och gränsöverskridande musik, vilket denna kväll verkligen gav prov på!

Efter en presentation av Mötesplats Mariatorgets verksamhetschef, där vi fick veta mer om stället och dess historia tog Thanatosis producent Alex Zethson över och presenterade kvällens program, som inleddes med ett videoverk av Micael de Leeuw, gjord till musik av gruppen Angels och sångerskan Elle-Kari Sanders låt Kalypso in Karslsbad, haunted by dreams. Ett konstfullt verk kring vatten och med människor och soldater i rörelse, historia och nutid som sammanfördes i samklang med musiken.

Sångerskan, pianisten och kompositören Rotem Geffen, som är ett artistnamn för Nelly Klayman-Cohen, har rönt en hel del uppmärksamhet och uppskattning de senaste åren. Hon är en mycket personlig och karismatisk artist. Det poetiska i texterna fungerar så intimt ihop med musiken och blir till ett starkt uttryck, vilket gör att man lyssnar koncentrerat och är med i det som händer. Hon framförde två sånger, The night is the night och Ich vermisse dich, på engelska respektive tyska, som inom kort kommer att släppas på skivan The night is the night (Thanatosis).

Jag har haft möjlighet att få höra den japanska pianisten och kompositören Miharu Ogura, bosatt i Frankfurt, vid några tillfällen. Hon tillhör idag en av de främsta i världen när det gäller att tolka modernistisk pianomusik. Förra året gav Thanatosis ut en cd med ypperliga tolkningar av Karlheinz Stockhausens centrala verk, Klavierstücke I-XI. Hon inledde också med Stockhausen, hans Klavierstück IX (1961). En musik som verkligen skärper sinnena och som hon framförde med en auktoritet och en enorm känsla för idiomet. Detta kan också sägas om det efterföljande stycket, Olivier Messiaens Cantéyodjyâ (1949), ett sällan spelat och krävande verk som bland annat bygger på hinduiska rytmer. Hon avslutade med att spela två egna verk från 2018 Pas och Labyrinthe, som också finns med på hennes nysläppta skiva. Musik med bekanta stilelement från en modernistisk tradition som hon fullständigt behärskar och kan göra något eget av. När jag hör Ogura spela känner jag verkligen hopp för den västerländska konstmusikens framtid och överlevnad!

Den spanska slagverkaren Vasco Trilla, baserad i Barcelona och internationellt uppmärksammad för sin musik, var verkligen en upplevelse för såväl öron som ögon.Med en uppsättning trummor (virveltrumma och puka), cymbaler, gongar, klockor, metronomer, vibratorer och olika objekt samt elektronik skapade han en helt makalös ljudvärld. Han började med att slå an en gong och sedan byggdes det hela upp som en komposition, allt väl avvägt med en imponerade idérikedom, klangliga och dynamiska skiftningar och med en fantastisk koordination och precision. Särskilt hans stämda klockor var fina att höra. Hela tiden lyssnade jag koncentrerat och nyfiket på vad som skulle komma härnäst. Slöt man ögonen kunde man stundom inte förstå hur ljuden skapades.

Efter paus äntrade saxofonisten och kompositören Martin Küchen scenen. Även han var mycket visuell i sitt framträdande. Vid denna solokonsert spelade han sopraninosax och använde sig av en större handtrumma placerad på ett stativ och på vilken han placerat ett par cymbaler. Dessa spelade han på med pukstockar. Han tryckte även saxens klockstycke mot trumskinnet och blåste. Det fanns något rituellt över hans agerande, dels i ljudet från saxen men också i hur han slog på cymbalerna, som en i slags pre-historisk besvärjelse. Efter ett litet intermezzo, när allt plötsligt föll, något som lika gärna kunde ha varit en del av det hela, där det mer allvarsamma möttes av humor, fortsatte han att spela en mindre handtrumma mot den större. Küchen är en originell musiker, där han i allt han företar sig, med sina olika grupper eller som här i solo, har utformat en helt egen stil inom improviserad musik.

Den avslutande delen med sångerskan Elle-Kari Sander och festivalchefen själv vid pianot, Alex Zethson (huvudbild)  bar också Küchens särmärke i rollen som kompositör till de två låtar som framfördes och som snart kommer att släppas på skivan The death of kalypso. Elle-Kari Sander är en scenartist med utstrålning. Här möts visa och lite jazz i vad närmst kan höra hemma i en chanson-tradition. Närvarande och uttrycksfullt.

Som helhet en mycket lyckad festival där allt hängde ihop på något vis, precis som all bra musik gör!

Roger Bergner