Mångfacetterat och variationsrikt på årets Turku Sea Jazz

Text: Patrik Sandberg Foto: Juha Kurri, & Jennie Hagman

Turku Sea Jazz, Åbo, Finland, 26-29/7 juli 2023.

Turku Sea Jazz är en av fyra sommarfestivaler i skärgårdsmiljö i serien Archipelago Sea Jazz tillsammans med Baltic Jazz, Korpo Sea Jazz och Åland Sea Jazz.

Bakgrundshistorik: Turku Jazz Festival är en årlig festival som hålls i Åbo, Finland under våren. Den hölls första gången år 1969 och är den näst äldsta jazzfestivalen i Finland. Legender som Art Blakey och McCoy Tyner har spelat där och i år var Dave Holland gäst: https://www.turkujazz.fi/. Konsertserien Flame Jazz grundades ursprungligen som en del av  ett projekt i Åbo år 2011, då Åbo var Europas kulturhuvudstad. Sedan starten har den tillhandahållit underhållning för inbitna jazzfans i hela Åboregionen med hundratals framgångsrika konserter. En av dess unika manifestationer, Flame Jazz Cruise, hålls på ett kryssningsfartyg med 6-7 jazzgrupper under oktober varje år med företrådesvis inhemska, finska akter. Flame Jazz Records ger ut skivor under översyn av Jussi Fredriksson. Storbandet Turku Jazz Orchestra har uppträtt med namn som Bert Joris , Viktoria Tolstoy och Nils Landgren https://www.tjo.fi/

Den senaste innovationen i Jazz City Turku är alltså denna skärgårdsfokuserad festival: Festivalserien Archipelago Sea Jazz , som inkluderar etablerade festivaler Baltic Jazz och Korpo Sea Jazz, samt nykomlingarna Turku Sea Jazz och Åland Sea Jazz:  www.archipelagoseajazz.fi

Turku Sea Jazz arrangeras nu för tredje gången, spelplats var området kring sjöfartscentret Forum Marinum i centrala Åbo vid Aura älv och närliggande underbara lilla ön Seili (drygt 30 km söder om Åbo) .

I Seilin Kirkko gav gitarristen Teemu Viinikainen (bekant som b la medlem i Blue Note-signade  U-Street All Stars) på en drabbande solokonsert. Repertoaren byggde på material hämtat från gitarristens senaste soloskiva Songs of Silence (Eclispse Music). Viinikainen är en flyhänt virtuos med ett personligt tilltal och en bredd palett. Spelmässigt någonstans mellan Wes Montgomery och Robert Fripp, inspiration har hämtas hos minimalister som Steve Reich.  Original samsades med sofistikerade soloarrangemang av verk av Charles Mingus Goodbye Pork Pie Hat och Chick Corea (Windows), Sting  (Tea In Sahara) . Knixiga men samtidigt enkla rytmmönster samplades och loopades som i hans  Reich-klingande raffinerade version av The Police Tea In Sahara. De melodiska linjerna i Viinikaines ambienta ljudlandskap är räta och distinkta men samtidigt återhållna och avmätta vilken han nyttjade till fullo med hjälp av den fina akustiken i den vackra, gamla träkyrkan från år 1733.

Foto: Juha Kurri

I en av de närliggande gårdarna på Seili uppträde den originella, trion PLOP i team med en ikon inom finsk jazz – legendariska rörblåsaren Juhani Aaltonen (född 1935). Det självbetitlade albumet PLOP & JUNNU belönades med det finska musikpriset Emma för bästa jazzskiva 2022. Elektisk fri impro, postbop och nordisk folkton och lite asiatiska tongångar i en aptitretande fusion. Bandet leds av saxofonisten Miko Innanen (tidigare medlem i Koma Saxo) och backades upp av  basisten Ville Herrala och trummisen Joonas Riippa.

Aaltonen som vanligtvis hörs på tenor, hördes här på flöjt. (efter konserten berättar Aaltonen att svår postcovid tyvärr  tvingat honom till att  lägga sin sax på hyllan). I bandets musikaliska filosofi är det kollektiva men samtidigt obundna, lekfulla uttrycket och det fritt experimenterade ledord. Herrala och Riippa fungerar främst som katalysatorer. Upprepade melodifragment och teman broderas som Innanen och Aaltonen inkännande hakar på, Riippa växlar reptilsnabbt mellan olika beats och i flera låtar skapas ett förlösande frijazzigt kaos. Innanen utbrister i flera tungt, färgsprakande solon både på baryton, alt och tenorsax, likaså Aaltonen på sin altflöjt. Starka synergier och finstilta dueller skapade blåsduon i  modala Krispig höst.  Det subtila finns också sin givna plats,  som när ensemblen framför en sensuell vacker ballad Alasumu (reservation för felstavning) Mest minnesvärda blev bandets Letter to Han, en tribut till meriterade holländska trummisen och slagverkaren Han Bennink och i hyllningen till Paul Motian i Waiting for Paul Motian samt den vibrerande hard-bopiga Täysistunto. Konserten tillhörde en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Den avslutande festivalhelgen ägde rum på ett område runt Forum Marinum. Sångerskan Aili Ikonen, som titulerats en av Finlands främsta jazzsångerskor, har gett ut fyra soloskivor, av vilka den senaste Helposti palavaa släpptes tidigare i år. Det musikaliska budskapet enligt presspresentationen handlar om att gestalta sin egen plats i den tid vi lever i i olika roller: som människa, kvinna, som del av samhället. Ikonen uppträde med sin kvintett som hon samarbetat med i tio års tid. Ikonen besitter ett brett sångomfång, stark inlevelse och en rutinerad scatteknik. Det popjazziga låtarna var stillsamma och lågmälda men musiken var ändå distinkt i ständig framåtrörelse. Medryckande soulbossan Miehen kylkiluu och smoothjazziga Peilikuva och extranumret Tunteet fungerade bäst där blåssektionen bjöd upp på läckra catchy inpass till Ikonens skönsång.

Foto: Juha Kurri

Johanna Försti är en annan populär sångerska hemmahörande i Finland. Hon hördes med sin kvartett (Mikko Helevä på hammond-orgel, Juho Kivivuori  bas, Mamba Assefa  trummor, och slagverk), Försti  framförde företrädesvis covers av namn som Paul McCartney, ABBA, U2 och Lenny Kravitz i souljazziga arrangemang. Efter några låtar in i konserten förstår man att Försti är mer rotad i soul, gospel och musicals än jazz men man kunde inte annat än att imponeras av hennes enorma röstregister och magnifika, kristallklara stämma och suveränitet som texttolkare.

Foto: Juha Kurri

En annan sångerska som lockade storpublik och övertygade var populära sångerskan Lisa Ekdahl. Hon och hennes band bjöd upp på en besjälad, charmig, avspänd föreställning. Stämningen var på topp både på scenen och framför.  Ekdahls karriär sträcker sig nu snart över tre decennier. Hennes tänkvärda vis- bossajazz framfördes med ackuratess i team med sitt tighta band med  maken Mathias Blomdahl gitarr, sång, Ola Winkler på trummor, Andreas Nordell bas, sång, och Daniel Garthon sax, gitarr och sång. Ett pärlband av hitnummer från debuten och framåt som Vem vet, Öppna ditt fönster, varvades med material från senaste albumet Bang bang i mitt hjärta (Sony) triggade åhörarna. Få sångerskor idag har en sådan övertygande förmåga att ge de mest befängda fraser relevans.

Foto: Juha Kurri

Rutinerade låtskrivaren och saxofonisten Timo Lassy med samarbeten i nu-jazzensembler som Five Corners Quintet och Eero Koivistoinen kunde höras i en trioformation med en relativt nybildad trio med basisten Ville Herralas och batteristen Jaska Lukkarinen som bjöd på hårdsvängande neobop med inslag av modal souljazz.  Konserten kretsade till stor del på material hämtade från trions självbetitlade debutalbum utgiven på We Jazz 2021 (rekommenderas!). Alla medlemmar i trion läste av varandra momentant och växlade i driv och initiativ  inom en variationsrik ram. Det var väldoserat men aldrig förutsägbart, musik i ständig rörelse oavsett tempus.  Timo Lassy har en härlig, expressiv ton och vibrato på tenoren, soundmässigt någonstans mellan Charles Lloyd och Michael Brecker. Sköna Sonny Rollins vibbar skapades på African Rumble, mer filmiska ljudlandskap målas upp i låtar som Sunday 20 och Sointu.

Foto: Jennie Hagman

Älskare av jazz i det större formatet kunde avnjuta Jukka Linkola Tentett under ledning av tonsättaren, arrangören och pianisten Jukka Linkola. JLT sägs i programmet haft en 27 årig lång paus och nu återuppstått med full kraft med ny line-up och färska skivan Rumba Liberte (Flame Jazz Records). Melodisk storbandsjazz, utförd med stuns och elegans. Det är noterad musik men svänger utan att bli för hetsigt eller akademiskt tillrättalagd. En rik, sammanhållen konsert, fylld av nyanser med snyggt ensemblespel och förnämliga soloinsatser. Linkolas mångfacetterade musikbygge samsas latinamerikanska influenser, med modal bop och swing. Särskilt tilltalande var klangfärgerna som tenteten skapade på latindoftande och klangfärgerna som målades fram på ösiga Grandpa Pike och grooviga Two Point Nine.

Foto: Juha Kurreli

Ett helt annat musikaliskt språk handlande det om under elbasisten, sångerskans Ida Nielsen och hennes band The Funkbots. Som bandnamnet antyder handlade det om dansant, furiös funk. Under sex år skötte Ida Nielsen basspelet i The New Power Generation när bandet backade upp Prince under konserter och tv-shower. Självklart har Ida Nielsen lärt mycket av sina år tillsammans med Prince. I det egna projektet är hennes elbas givetvis i fokus. Det handlar då om en blandning av oldschool funk med  inslag av hiphop, reggae och få jazzinfluenser. I något spår gick referenserna osökt till fantombasisten Marcus Miller, med sin osviklig tajming och spelteknik.  Hon framförde låtarna med sådant engagemang att det inte finns några som helst tveksamheter kring hennes intentioner. Även om Nielsens konsert var en tung vitamininjektion, något monoton  så var det här musik som hade fungerat bättre i svettig klubbmiljö.

På den mindre sidoscenen utnyttjades pauserna en av festivaldagarna på stora scenen med mycket hörvärda kvartetten Sound Tagine, led av den trumpetaren och bouzoukispelaren Ilkka Arola. Här var den musikaliska estetiken och influensen hämtad från Mellanöstern och Nordafrika. Mestadels material från kvartettens senaste album, Blue & Golden (Flame Jazz Records 2022) presenterades. På några låtar kryddades också den akustiska musikmixen genom mer elförstärkt då turkisk psykedelia och arabisk dansgolvsmusik vävdes in och varje ton skulpterades i en suggestivt öppen klangrymd. Under en annan av festivaldagarna på sidoscenen kunde älskare av mer elektroniska tongångar lyssna till elektiska Teddy Rok: Atonal Drums. En duo med trumslagaren, producenten Teppo Mäkynen och keyboardisten Nikita Rafaelov . Någonstans i skärningspunkten mellan det tonala och atonala, både fritt improviserad och tonsatt. Organisk nu- jazz,  konstmusik, ambient, hiphop, electronica och new age-estetik lite liknande det  som Aphex Twin och Squarepusher skapar.

Ett annat viktigt inslag med kopplingar till festivalens omgivningar var John Nurminens Stiftelses föredrag om deras mål att rädda Östersjön och dess arv för kommande generationer. Stiftelsen förverkligar konkreta skyddsåtgärder för Östersjön för att stoppa eutrofieringen av havet samt förlusten av den biologiska mångfalden.

Stor eloge till eldsjälen Jussi Fredriksson, konstnärlig ledare, musiker, ledare för organisationen Turku Sea Jazz (läs ovan) och  Flame Jazz Records) och pressansvarige, guiden Matti Komulainen, producent Sanna Vartiainen under JAZZ vistelse på ön Seili och Åbo.
Vi ser redan nu fram emot nästa års upplaga av Turku Sea Jazz som är planerad att hållas under samma period även nästa år.

Mer videoklipp/bilder från konserterna  på https://www.instagram.com/orkesterjournalen/

Patrik Sandberg

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(14) { [0]=> int(54731) [1]=> int(51323) [2]=> int(54541) [3]=> int(54787) [4]=> int(54790) [5]=> int(54715) [6]=> int(54639) [7]=> int(54566) [8]=> int(54707) [9]=> int(50803) [10]=> int(54382) [11]=> int(54878) [12]=> int(54735) [13]=> int(54880) }