Mångfald, bredd och spets präglade årets Jazzkaar i Tallinn

Text: Patrik Sandberg Foto: Jennie Hagman (James Carter, Lambert, Roseye. Anna Kaneelina, Miamee) Sven Tupits ( Adi Oasis, Tõnu Naissoo, Poetic Ways) Marina Lohk (Madis Muul Trio), Siri Manni (Patrik Grundström), Urmo Männi (Michael Leaugue/Bill Laurance))

Jazzkaar Tallinn, 20 april -1 maj, 2025

Jazzkaar som årligen äger rum i Estlands huvudstad Tallinn arrangerades i år för 36:e gången och har idag placerat sig högt upp på den internationella jazzkartan och räknas till den största i Baltikum. Festivalen sträckte sig över åtta speldagar med musiker från en rad olika nationer och en mängd stilarter. Undertecknad var på plats under festivalens sista dagar. Festivalarenorna var som de senaste elva åren förlagda till området runt Telliskivi Creative City med Fotografiska och JAIK som huvudscener.

Tillsammans med sångerskan Jazzmeia Horn var en av de stora internationella affischnamnen på årets upplaga den amerikanska multisaxofonisten James Carter. James Carter har enda sedan början av sin karriär jobbat med en öppen och nyfiken attityd i en mängd olika koncept — han har släppt album med hardbop, rootsbaserad blues, ballader, Billie Holiday-låtar, Pavement-covers, Django-hyllningar och gitarrdränkt jazzrock – men han återkommer ofta till den orgeldrivna groovejazzen. Till Tallinn kom Carter med sin numera väloljade trio med organisten Gerard Gibbs och batteristen Alex White.

James Carter sågs som en frälsare för saxen när han dök upp i början av 90-talet och han har onekligen en energinivå utöver det vanliga, tankarna går ofrånkomligen till John Coltrane. Och även Jimi Hendrix, särskilt när han får saxen att tjuta av rundgång. Konserten inledes med en knippe dynamiska hyllningsnummer till tenoristen Eddie ”Lockjaw” Davis. Att Carter besitter mycket blues och berättarlust i sitt spel framgick med tydlighet i trions tolkningar av Davis  Surgery och Afternoon in a Doghouse.Carters ton är omisskännlig. Han utnyttjar hela saxofonens uttrycksmöjligheter. Han spelar så djupt och staplar spensliga övertoner på altsaxofonen och han väser och brölar med så kallad ”slaptoungeteknik”.

Gibbs maffiga, gospeldränkta feta ackord vid hammondorgeln gav melodin ett andligt lyft. White spelade tight med exakt precision och garanterade en stadig puls och stadigt backbeat för Carter att surfa på. Tempot växlades ner en aning i Django Reinhardts romantiska Melodie Au Crépuscule där Carters ton blev mer elegisk och dämpad. Ett charmigt latininfluerat gung skapades på Ary Barrosos Bahia där Carter excellerade i expressivt spel på alten. Minnesvärda blev även trions fabulösa tolkning av jazzstandarden Body & Soul samt Tadd Damerons rökiga blues On A Misty Night i denna helgjutna konsert.

Michael League är basist i och bandledare i Snarky Puppy, Bill Laurance är en av fyra keyboardister i det nitton medlemmar starka kollektivet. Sedan några år har de spelat som duo ihop och då hörs det däremot inte ett spår av den tunga, groove-orienterade jazzfunk de gjort sig kända för. I stället för en mängd syntar håller sig Laurance här till ett akustiskt piano, och League växlar mellan oud och bandlös akustisk basgitarr. Original från duons hittills släppta ACT-album Keeping Company och Where You Wish You Were presenterades med undantag för Africa, skriven av den kubansk-jamaicanske reggae-trombonisten Rico Rodriguez, och den turkiska folksången Iki Keklik Bir Kayada. Låtarna framförs live precis som på skivorna i skissartade versioner, här något mer expanderande. Tonen genomgående intim, melankolisk, filmisk utan att vara kontemplativ eller banal. Det uttjatade uttrycket telepati i musiksammanhang, kunde dock inte bli mer passande för att beskriva duons exceptionella samspel. Det blir snabbt uppenbart att duon haft för avsikt att skriva sångbara, flytande melodier för dem att utforska, med betoning på djup och känsla snarare än teknik även om dessa två musiker redan besitter det senare i överflöd. Flera spår präglas av Leagues grekiska rötter och hans flytt till Katalonien. På folklika Katerina demonstrerar League särskilt väl sin förmåga som oudspelare, även på den mer molldränkta, atmosfäriska Stonemaker. Som basist fångas man särskilt av hans distinkta, perkussiva tonflöden, hans långa melodiska baslinjer parat med korta, avhuggna rytmiskt plockande grooves. Laurance får glänsa i sin minimalistiska You som inleds med en sparsam, subtil solopianomelodi centrerad kring en upprepad ton där dissonanserna ligger täta, enkel i sin form men väldigt effektiv. Laurence  lyser även extra starkt på förföriska Escher där duons spiralformade, sammanflätade melodilinjer framförds lyriskt på piano och bandlös bas där Laurance sträcker ut sig vid pianot och hämtar inspiration från både jazz och klassiskt med Herbie Hancock och tonsättaren John Adams som mentorer. En konsert som gav mersmak.

En ny trevlig bekantskap för mig var estniske pianisten och låtskrivaren Mathei Florea. Florea är baserad i Berlin och hördes med sin prisbelönta ensemble New Grounds som inkluderade en hel stråkkvartett med musiker därifrån. Gästade på spelningen gjorde den meriterade amerikanska gitarristen Gilad Hekselman.
Tonspråket var sökande, eftertänksamt. Floreas kompositioner hade på flera plan en tilltalande attraktionskraft som man med ett öppet sinne som lyssnare suggestivt dras in i. Hekselman hamnade ofta i central roll tillsammans med trumpetaren Dmytro Bondarev. Särskilt minnesvärd blev stycket Butterfly  en av Floreas nyskrivna verk där bandledaren, Bondary och Hekselman briljerade i starka soloinpass på sina respektive instrument. Hekselman placerar sig i samma riktning som Pat Metheny och Kurt Rosenwinkel, med en varm och ren gitarrton, tydlig artikulation och utdragna djärva improvisationsidéer. Han besitter en unik förmåga att kombinera melodisk skönhet och utforskande harmonier. Ömsom släpper han sig ifrån tonerna, ömsom håller han igen tonerna inom ramarna för teman och improvisationerna. Enda vokala inslag bjöd violinisten Aleksandra Błachno-Kulig i en vad jag förstod känd estnisk folksång. En av festivalens absolut highlights.

En annan meriterad estnisk jazzmusiker som satte avtryck var keyboardisten, kompositören Tõnu Naissoo med över 30 album som bandledare på sitt CV. Tillsammans med sin kvartett framförde de material från Naissons senaste album Naissoo Freeform Quintet (Noo Pop Records). Naissoo växlade rastlöst mellan rhodes, moog och ARP-syntar med smittsam energi. Älskare av rhodes-driven jazzfunk/fusion med djup botten, friare utflykter fick sitt lystmäte uppfyllt. Tydliga nostalgiska referensramar till det keyboardisten, pianisten Joe Zawinul skapade med sitt Syndicate och senare upplaga av Weather Report kunde skönjas. Basklarinettisten Meelis Vind var viktig kugge i hjulet som vidgade spelplanen med en perkussiv grund och skapade samtidigt en organisk väv för övriga medlemmar att röra sig runt. Musiken presenterades i en slags svitform, där verken White och Black stack ut. Intima spelscenen Fotografiska, med dess klubbatmosfär blev en perfekt inramning att avnjuta Naisoons soundscapes och rika klangpalett.

Svenske kompositören och elbasisten Patrik Grundström, med rötter både i jazz, postrock och folkmusik (Hilleviensemblen) presenterade material som han skapat  i studio i Tallinn med hjälp av estniska musikerna, gitarristen Erki Pärnoja och batteristen Ahto Abner till basistens kommande debutplatta som planeras att släppas senare i år. Låttitlarna hade alla personliga kopplingar. Tonfallet var introspektivt, det kontemplativa sinnesläget låg som en underbyggande fond för att hastigt expandera och slutligen mynna ut i själfullt vemod med Grundströms sensibla. nyansrika basspel i central roll. Pärnoja levererade underfundiga, lekfulla utvikningar som drog iväg i alla möjliga riktningar på sin distade gitarr som gav mersmak. Likaså Abner som höll pulsen stadig med subtil textur. Flera av låtarna var som tagna ur en Aki Kaurismäki-film vilket får ses som ett gott betyg.

Franska jazzkvintetten Poetic Ways ledd av saxofonisten och kompositören Raphael Imbert vävde in romantisk 1800-tals-poesi, spirituals, blues och chanson i sin charmiga poetiska musikmix. Imbert beskrev detaljerat varje låts innebörd där framför allt sångerskan Célia Kameni fängslade åhörarna med sin närmast viskande, sensuella altstämma. Repertoaren sträckte sig från gamla spirituals som He’s Got the Whole World in His Hands till bekanta verk av Léo Ferré,Gabriel Fauré, Verlaine, Nina Simone och Charles Baudelaire.

Fotograaf Sven Tupits;
sven@fotogeen.com;
Tel.+3725092674
www.fotogeen.com;
F.R.Kreutzwaldi 24

Förra året gav souljazzsångerskan Ledesi på en oförglömlig konsert på Jazzkaar. Den artist som låg närmast stilmässigt på årets upplaga var karibiskt-franska basisten och sångerskan Adi Oasis som blandar sin musik med R&B, souljazz och funk. På sitt CV har hon samarbeten med bl a Gregory Porter. Repertoaren som framfördes kretsade mestadels kring material från hennes senaste släpp Lotus Glow. Oasis tog med oss på en bakåtlutad resa genom funk-, soul- och jazztronica-landskap där hennes röst låg tryggt och avspänt inbäddad i ett basdrivet beat. Minnesvärd mot slutet av konserten blev hennes och bandets housefärgade cover på den ikoniska, superhiten Crystal Waters-låten Gypsy Woman (She’s Homeless) som fick hela publikhavet i Von Krahl-arenan på fötter.

Ett helt annat tonspråk bjöd estniske pianisten, keyboardisten, låtskrivaren Madis Muul och hans trio på i den intima spelarenan Fotografiska. Muul frambringade mjuka klanger, kvicka löpningar och spännande kromatik på sitt instruments klaviatur. Musiken kännetecknades av en tilltalande substans och klangbotten med drag av det ambienta, klassiska och det genuina triojazzsoundet i stil med Bill Evans och Jan Johansson. Längre in i konserten anslöt indiska slagverkaren Giridhar Udupa och ljudbilden förändras radikalt. Udupas konnakol (vokaliserad rytmik) och rappa slagverksserier på diverse lerkrukor och slagverk hamnade omedelbart i centrum för att slutligen landa i sömlös samklang med trion. Som en konstnär byter pensel för varje färgnyans förändrade Udupa klang och form beroende på vart musiken bar honom. De hastiga tempoändringarna och harmonibytena avlöste varandra medan melodin formades av komplexa teman vilket gjorde att musiken lyftes ytterligare ett snäpp.

Tyska pianisten Lambert stil har betecknats som ”neoclassical”.Lambert, föredrar att förbli anonym och gåtfull, med få detaljer på sin webbplats. En del av mystiken handlar om att han bär en sardisk mask. Det finns dock ingen större mystik kring musiken. Tillsammans med sin trio lutade man sig mot impressionistiska harmoniska framför det dynamiska, intensiva. I programbladet berättar Lambert att han influerats av både Chopin och Jan Johansson. Lamberts fångade i sina bästa stunder den estetiken med en fingertoppskänsla i timing, frasering och pausering och med oförutsägbara modulationer vilket också var en av Jan Johanssons signum. Några stycken har en symfoni- och electronicaprägel – vilket exempelvis e.s.t. var mästare på att nyttja sparsamt, att väva in naturligt i ljudbilden vilket Lambert och hans spelkamrater inte bemästrar fullt ut men likväl bjöd trion på en mycket hörvärd konsert.

Amsterdam-baserade kvintetten Roseye består av fem begåvade musiker som funnit varandra i groovet. Ledd av den skotska sångerskan Tallulah Roses soulfulla röst, som också trakterade saxofon, fångade uppmärksamheten och fick starkt stöd av ett band som böjde genrer efter sin vilja. Soul, jazz, hiphop, R&B och elektronisk musik; allt kom samman i en charmig, lekfull mix där energi var ledord och teman som andlighet, sorg och sexualitet utforskades.

I estniska ensemblen Miamee frontad av sångerskan Liina Tralla har jazzharmoniken en underordnad roll, den alternativa popen med drag åt det konstmusikaliska i stil med Björks utflykter är mer en passande beskrivning på gruppens sound. Med enkel elegans styrde Tralla och riktningen på låtarna. En tät skaparglädje infann sig såväl kollektivt som individuellt.

Avslutade huvuddelen av festivalen gjorde prisade estniska sångerskan, låtskrivaren Anna Kaneelina, det minst jazziga inslaget av de konserter undertecknad hann avnjuta. Låtarna pendlade mellan gripande styrka och rå sårbarhet och bar ekon av 70-talets folkrock och mer modern indiepop. Kaneelina besitter en stort röstomfång och rörde sig ledigt mellan olika oktaver, från Kate Bushs lågmälda tonfall till PJ Harveys dramatiska intensitet.

Festivalteamet kurerade årets upplaga av Jazzkaar med järnhand, med ett program som hade både mångfald, bredd och spets. Ingen tydlig röd tråd i programmeringen men ett tydligt genustänk då en majoritet kvinnliga utövare inom jazzen fick ta stor plats.

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(56015) [1]=> int(56180) [2]=> int(56596) [3]=> int(56543) [4]=> int(56588) [5]=> int(56496) [6]=> int(51323) [7]=> int(50803) }