Manhattan Transfer i Malmö: totalsuccé för den 40-åriga gruppen

Glädjen var minst sagt ömsesidig vid återseendet(hörandet) då 40-åriga Manhattan Transfer höll  finalkonserten av sin Europaturné på Konserthuset i Malmö. Här bjöds den mycket initierade publiken på sångpärlor från både då- och nutid i gruppens världskända hippa profilerade stil.

Mest kände MT sig (enligt ledaren Tim Hauser) ”hemma” i Lund även om man sjungit i andra skånska städer som Helsingborg och Kristianstad under deras tidigare jazzfestivaler. Allt startade 1975 då förre Metronome/Atlanticchefen Börje Ekberg tog hit den då helt okända sångkvartetten för ett framträdande på Bosse Stenhammars dåtida klubb Atlantic i Stockholm.

Två år senare nappade rikskände skånske arrangören Julius Malmström på gruppen som kunde glädja sig åt två utsålda hus på Olympen i Lund. Något som entusiasmerade inte minst sångerskan Janis Siegel som charmades av den gamla universitetsstaden och stannade en vecka extra för att även lära känna Julius och gruppens många nya fans.

Därför föll det sig naturligt att MT året efter inledde sin Europaturné med en veckas repetition på Johan Henrik Thomanders studenthem i Lund. I mängden av sångbegåvade elever lärde man sig finstämmiga snapsvisor som bland annat medlemmen Alan Paul förevigade på sin bandspelare.

Samarbetet med Julius fortsatte på 90-talet då han gjorde en sommarturné med MT, Triple & touch och Victoria Tolstoy. Bland annat framträdde man i Borgholms slottsruin där vårt kungapar smög in bakvägen för att njuta konserten. Liksom en annan celeber gäst som damen i biljettkassan påkallade Julius uppmärksamhet hade kommit för att hälsa på MT. Det var ingen mindre än Börje Ekberg som introducerat dem i Sverige vilket blev det första landet i Europa som fattade att det var något alldeles speciellt med denna vokalmusikgrupp.

Nu blev det förvisso inga snapsvisor på Konserthuset – trots minnena från Lund – men väl en lång rad icke oväntade crowdpleasers som Java Jive, Tuxedo Junction, I know why, Route 66, Jumpin´at the woodside och inte minst Birdland, vilken lät minst lika fräsch som då Joe Zawinul skrev den.

Inledningsvis retade MT-publikens nyfikenhet för senaste cd:n där man sjunger Chick Corea-kompositioner. Det blev både Spain som 500 miles high med en brinnande passion och konstant strävan efter perfektion som infriades till fullo. Inte minst på grund av flyhänte gitarristen Alan Hollings lysande slingor och urladdningar.

Men här gavs även generösa ytor för individuella framträdanden som Alan Pauls rappa okonstlade artisteri av Antonio Carlos Jobims No more blues, lilla Janis Siegel med den stora rösten triumferande i Agua från gruppens Brazil-album, som Ella Fitzgerald i A-Tisket A-Tasket och inte minst i Louis Armstrongs 20-talssolo i Spencer Williams Mahagonny Hall Stomp i perfekt ”lagspel” och fantastiskt kollektivt improviserande, medan Tim Hauser gjorde en mindre lyckad standardversion av She´s funny that way i monotont marschtempo.

Med mitt mått mätt var det Cheryl Bentyne – vilken tog över 1978 efter originalmedlemmen Laurel Massé som tvingats lämna efter en svår bilolycka – som fick den fulltaliga publiken knäpptyst meden dramatiskt inlevelsefylld version av Gershwinklassikern But not for me i raffinerade tonartsskiften. Där firades hennes imponerande röstdjup och höjd triumfer i teknik och tajming. Inte minst peppad av MT:s trogne pianist Yaron Gershovskys eleganta stilomspännande utspel i utsökt symbios med gruppens och hennes sångstil.

Den kända tesen att ”musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik” underströk MT 100-procentigt i den nära två timmar långa konserten som både var lyrisk, intensiv, svängig, rolig och tufft sentimental. Oavsett tempo och stämning var framförandet i allt helt optimalt och sällan har man sett en publik lämna en konsert med bredare leenden. Något som säkert upprepades kvällen därpå då MT skulle sjunga ut och lyckliggöra Istanbuls publik.

Crister Nilsson

Manhattan Transfer på Konserthuset i Malmö den 19 november med pianisten Yaron Gershovskys kvartett.