Meny
Ljudet i det Kongelige Teater Gamle Scen är väl högt uppskruvat när jazzfestivalernas lilla charmtroll Esperanza Spalding dyker upp med sin kvartett. Musiken blir knappast bättre av det, men publiken tjoar och woooaar, så stämningen är det inget fel på. Nu så här i backspegeln känns tyvärr fröken Spalding som förband till vad som komma skall.
Leonardo Genoveses, med sin magnifika frisyr, sköter sina pianon och andra klaviaturer pliktskyldigt väl. Gitarristen Ricardo Vogt och trummisen Dana Hawkins har biroller när tjejen med den jättestora kepsen showar med sång, ståfela och elbas. Visst är Obamas favoritartist underhållande och trevlig att beskåda, men med Joe Lovano i höstas lämnade Esperanza djupare musikaliska avtryck. Nu är det mest eget material, lite bebop, hårdrocksriff och Wayne Shorter hyllas med en låt.
Efter en i hettan lång och välförtjänt paus händer saker. Den musikaliska standarden höjs betydligt och det råder inflation i överraskningar. In kommer Marcus Miller och bjuder på härligt välljudande toner och händelserika infall. Att få Miles Davis Tutu så här fint återberättad känns som ett privilegium. På balkongen har jag fin utsikt över den vackra scenen. Marcus byter basar hej vilt och när han tar fram basklarinetten till Ellingtons In a sentimental mood, duellerande med den suveräne saxofonisten Alex Han och Milesinspirerade trumpetaren Sean Jones, smälter jag. Här serveras njutningsfull jazz av högsta klass. Keyboardisten Federico Gonzalez sitter tryggt och ger prov på odödlig musik så att jag ser Miles ande sväva uppe bland det Kongeliges lampkronor.
Lasse Seger
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
