Mathias Eick Quintet lyste starkt i Kungsbacka

Text: Mats Hallberg Foto: Leif Wivatt

Mathias Eick Quintet , Kungsbacka Teater 19 mars

Norske trumpetaren Mathias Eick och hans kvintett har varit på vad som beskrivs som unik turné i grannlandet. Fasching, Victoriateatern och flera städer i Halland har besökts. Att turnén koncentrerades till landskapet på Västkusten berodde på att den då organiserades av Musik Hallandia tillsammans med lokala arrangörer.

Inför skapligt stor publik konserterar norska kvintetten en söndagskväll i kulturellt visionära Kungsbacka i halvannan timme. Förstklassigt ljud garanteras via egen ljudtekniker.  Multiinstrumentalisten Eick trakterar trumpet plus Casio-keyboard. I hans kvintett ingår musiker som medverkar på senaste skivan When We Leave (ECM 2021): Håkon Aase på violin, vid flygeln Andreas Ulvo, bakom trumsetet Torstein Lofthus samt på basgitarr Audun Erlin.  Komponerande frontman kompletterar några av sina låtar med ordlös sång, inte scat utan snarare ordlöst nynnande. Dessutom adderas av honom och Aase basal perkussion ett par gånger.

Fem album har utgivits på ECM. Min avsaknad av kännedom bör påpekas eftersom det rör sig om en angenäm förstagångsupplevelse. Kanske att sträcka sig för långt att kalla kvintetten innovatörer. Oavsett epitet har en egen stil karvats fram, med influenser från folkmusik (fjordjazz?), smittsamt groove, electronica och en dos experimentell jazz. Sett uppgift om att brittiska trumpetaren Kenny Wheeler anges som referens. Man ska också ha i bakhuvudet att Eick varit sideman hos Jaga Jazzist, Turbonegro, Lars Danielsson, Manu Katché och Vincent Peirani för att nämna ett axplock.  Mestadels diskreta solon på violin, följsamma löpningar över klaviaturen och distinkta basgångar med varierande avtryck bidrar till ett originellt och uppfriskande sound.  Instrumenten samsas om utrymmet i finurligt luftiga arrangemang.

Låtarnas frapperande korta titlar avslöjas kontinuerligt av en trumpetare utrustad med ypperlig teknik, utan att beröra riktigt lika starkt som de vassaste instrumentkollegerna i Sverige. Vad som trollbinder är istället gruppens samverkan, deras sound med uppseendeväckande faser. Trumslagaren Torstein Lofthus ”tillåts” stundtals dominera,  agera riktkarl, stakar ut nya färdvägar. Har ytterst sällan hört liknande pådrivande beat och polyrytmiska tillägg live från en grupp signad av ECM, taktmarkeringar kroppen min uppskattar påtagligt. Stundtals svänger det kopiöst…Segment vilka balanseras delikat med mer förväntat tonspråk, genom melodier av svävande natur rotade i nordisk folkton eller lätt bångstyrig avantgarde. Rytmsektionen låter sålunda remarkabelt atypisk för ECM-akter, tycks mig lika hemmahörande i en rockig progessive-sfär som i jazzen.

Vill särskilt lyfta fram konsertens sista del. Oslo kännetecknas av medryckande slinga med samtliga på tårna i vad som torde vara en hit. Children inleds som ballad med tassande Manu Katché-vibe, förvandlas till uppvisning på trumpet uppbackad av stretchande spel från kvintetten i en tornado av framrusande beats. Ravensburg består av en vacker drömsk väv med Goran Kajfeš-stuk, toppad av läckert basfeature. I avskalade extranumret For My Grandmothers   ackompanjeras Eick finstämt av pianisten Andreas Ulvo. Artisten i centrum strålar av glädje från scen. Förunderlig dynamik i repertoar och i gruppens musicerande utgör vinnande koncept.

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(12) { [0]=> int(54715) [1]=> int(54382) [2]=> int(54566) [3]=> int(50803) [4]=> int(54790) [5]=> int(54787) [6]=> int(54735) [7]=> int(51323) [8]=> int(54707) [9]=> int(54639) [10]=> int(54541) [11]=> int(54731) }