Max Schultz och Eric Wakenius Band gav mersmak

Max Schultz och Eric Wakenius gitarr och sång backades av Micke Haglund keyboard, Michael Krönlein elbas och Chris Mongomery trummor. Alla inblandade har lirat i diverse konstellationer och har erfarenhet, teknik och känsla i överflöd.

Nåt som gör att man kan röra sig obehindrat mellan musikaliska utttyck med USA som gemensam referens. Jazz, blues, soul och funk som understundom kryddas med ett rockigt anslag. Vilket sammantaget gav en mycket hör/sevärd upplevelse på Bollnäs Kulturhus den 14/10. Förbandet Sebastian Persson 5 gick heller inte av för hackor. En eloge till Bollnäs Jazzklubb som försett Hälsingland med många tillfällen till högkaratig underhållning.

Konserten med Max Schultz-Eric Wakenius Band inleds avskalat. Max och Eric lirar akustisk gitarr och vi får bland annat höra Don´t Know Why av Norah Jones.

Sen kommer bandet in på scenen och den elektriska delen börjar med Help The Poor av B.B King.

Här visar Wakenius att han inte bara vet att hantera en gitarr utan även är en mycket habil sångare. Sen följer John Scofields The Red One och Nothing To Nobody av Robben Ford. Eddie Harris Sham-Time avslutar första set med ”funky” jazz.

Även set två inleds akustiskt. Där ingår Travels av Pat Metehny

När bandet kommer in så bjuds publiken på lite Zappa. George Duke gjorde en cover av Zappas Uncle Remus och det är Dukes version som spelas. Innebär skönt pianolir och förvrängda gitarrer.

Crusaders Put It Where You Want It är funk av bästa märke. Och extranumret Philly Blues gungar rejält. När Erics Les Paul ryter, viskar Max Fender, när Eric forsar fram så flyter Max och när Erik bänder så glider Max. Tillägas kan att det var enda numret där Max Schultz använde sin ”pipa”. Lågmäld men härlig skatsång.

Mellan kvällens musikaliska turer bjuds även informativt och trevligt snack. Eric Wakenius talar om att hans far, (inte helt okände Ulf Wakenius) var noga med vilka Eric skulle lyssna på. Och Max Schultz var en av dom. Så Eric var väldigt glad över att kunna få spela med just Max.

Max i sin tur var naturligtvis glad över att få lira med Eric. Men tyckte samtidigt skämtsamt och respektfullt att det kanske kunde ha räckt med en Wakenius.

För den eventuellt intresserad så kan jag med gott samvete rekommendra nämnda band.

Text och foto: Hans Ivarsson