Maybe Monday på Freight & Salvage i Berkely

Musik kan vara som landskap: Miya Masaokas koto och Fred Friths gitarr lockar fram en tät vegetation, som att betrakta regnskogen ovanifrån. Både gitarr och koto är elektroniskt manipulerade, musikerna spelar både med fingrarna och med stråke, borste, trumpinnar…

Och klangerna växer, stegras och böljar som en vind drar genom träden. Ibland irriteras jag på att Frith rastlöst pysslar med sin gitarr, i stället för att fokusera: han plockar bland sina redskap, rasslar håglöst med en kedja, skruvar på stämskruvarna, överger en idé för en annan. Ändå bara pågår klangmattan, och det är Masaoki som reglerar den, hennes spel är både kraftfullt och nyanserat. Och när Frith hittar sin bassträng, skruvar ned den ytterligare och tar fram ett underligt gungande och svängande djup ur gitarren blir det väldigt fint.

Till stränginstrumenten fogar Larry Ochs tenor- och sopraninosaxar. Han spel är underligt konventionellt, tycker jag först: han låter som improviserande saxofonister alltid gör. Och hans ansträngningar blir nästan patetiska mot de två andras ljudmassa. Först sakta går det upp för mig att hans roll är just att föra in ett annat sorts spel – utan saxarna skulle Masaoki och Frith kunna producera sin psykedeliska ljudmatta i det oändliga. Ochs punkterar den, river i den, öppnar den.

Masaoki svarar med att låta koton ta en mer punktuell roll, hon bygger en puls som reduceras till enstaka toner, som klockslag. Frith, vars gitarrspel en stund antagit rockhjältens yttre sken med distorsion och till och med rundgång, övergår i att tålmodigt trumma på sin gitarr.

Så övergår musikens landskap i en annan gestalt, inte längre möjlig att ge kropp: en ljudvärld.

Tillsammans heter dessa var för sig mycket framstående improvmusiker Maybe Monday.

Ulf Olsson

Maybe Monday, 9 februari 2011, Freight & Salvage, Berkeley, USA