Ljubljana: Meditativ improvisation med övertonskluster

Icedor Johansson
9 jul 2014 16:44

Det australiska bandet The Necks, som spelade i Sverige för första gången i november i fjol, har spelat sin mycket speciella meditativa ljudexperimentella improviserade musik i mer än 25 år. Vid den här konserten blev resultatet ett extremt utdraget crescendo och ett lika utdraget diminuendo som varade i cirka en timme. I musiken fanns en tydlig strävan efter att skapa kluster av övertoner från de tre instrumenten piano, kontrabas och trummor, bildade genom att snabbt upprepa enskilda toner eller ljud gång på gång.

Den flygel som pianisten Chris Abrahams spelade på, samma flygel som fick Joachim Kühn att »försvinna in« i instrumentet, tycktes slå ut i blom och sprida en kaskad av väldoftande ljudessenser under hans känsliga händer.

– Det var först i den här ensemblen som jag började lyssna ordentligt, det blev en interaktiv lyssningsupplevelse. The Necks blev en portal som ledde mig vidare. Det var ett stort genombrott för min del, sade Chris Abrahams.

Kontrabasisten Lloyd Swanton berättade att de tre bandmedlemmarna inledde sitt samarbete genom att ha en workshop, där de utforskade olika sätt att spela på.

– Vi träffades 2 -3 gånger per vecka under ett halvår och testade olika idéer. Fortfarande använder vi de grundläggande principer som vi kom fram till då, förklarade han.

Trummisen Tony Buck tillade att de har utvecklats sedan dess.

– Vi har en annan attityd i dag och vi har också lagt till helt nya idéer. Men en stor del av vårt sound kommer från omedelbar feedback. Om vi hade övat hade vi känt oss tvingade att spela på ett visst sätt. Nu är vi helt fria och det är därför som vi inte repeterar, sade han.

På frågan om The Necks har hämtat inspiration från aboriginernas musik svarade Tony Buck först ett tvärsäkert nej, men sedan tänkte han om.

– Jag studerade faktiskt aboriginernas musik på konservatoriet i Sydney. Och på ett soloalbum från 1986 lånade jag ett melodiskt motiv från en av deras heliga sånger, erinrade han sig.

– Men jag har större influenser från afrikansk och indisk musik.

För Lloyd Swanton var medvetenheten om aboriginernas musik och deras instrument didgeridoo mera självklar.

– Den finns i bakhuvudet, den har nog en viss betydelse. Men även bordunfunktionen i indisk musik är viktig för oss, sade han.

Chris Abrahams ville lägga till minimalism som inspirationskälla. Vid konserten i Ljubljana använde han en minimalistisk teknik när han förflyttade sitt spel från flygelns lägsta register upp till det högsta, genom att spela ett begränsat antal toner inom ett snävt intervall med snabba upprepningar, där en ton i taget byttes ut i en långsam, stigande rörelse.

LÅGFREKVENTA LJUD

De norska banden Jaga Jazzist, Cortex och In the Country höll alla hög klass. Det progressiva jazzbandet Jaga Jazzist finns porträtterat i en separat artikel.

Cortex bandledare och trumpetare Thomas Johansson och saxofonisten Kristoffer Berre Alberts spelade duo så oerhört vackert tillsammans, ibland i kliniskt rena unisona slingor, mot ett perfekt avvägt komp på trummor, Gard Nilssen, och bas, Ola Høyer. Saxofonisten Kristoffer Berre Alberts var i sitt solospel råare och mer naken i sitt uttryck, lite mer risktagande, medan Thomas Johansson hade ett mer känsligt och vackrare spel. Helhetsbilden var att ensemblen bär på en stor musikalitet, och det var dessutom humoristiskt och mycket snyggt. Det ska bli spännande att följa dem.

Bland festivalens övriga ensembler gjorde italienska Duo »Soupstar« med Gianluca Petrella på trombon och Giovanni Guidi på piano ett stort intryck. De inledde med en blues, där trombonisten Gianluca Petrella spelade med en mjukplastsordin. Han lyckades åstadkomma i stort sett alla uttryck man kan föreställa sig, med ett oerhört bluesklagande tonläge som utgångspunkt. Efter en utflykt i frijazzens domäner övergick de till New Orleans-jazz och andra stilar med referenser till jazzens barndom.