Medryckande tongångar  med Claire Martin & Martin Sjöstedt Trio i Lerum

Claire Martin & Martin Sjöstedt Trio

Live Schack Aludden, Lerum 13 april 2023

Man ska inte nämna en dams ålder brukar det heta. Nöjer mig därför med att konstatera att Claire Martin från Brighton varit i branschen ett bra tag, vilket avspeglas högst fördelaktigt i hennes sång en ljus vardagskväll hos kvalitetsmedvetna Musik i Lerum. Martins katalog uppgår till ett tjugotal album med skiftande sättning. Hon som av initierad bedömare i USA rankas topp fem i världen, har samarbetat med bland andra gitarristerna Martin Taylor och Jim Mullen (Brian Auger) och pianogiganten Kenny Barron. Har därtill skaffat sig musikaliska partners i Norden, inte minst Martin Sjöstedt Trio vars lyckade samarbete hamnade på skiva 2019.

Hade hyfsad kunskap om hur det skulle kunna låta, då jag senaste femårsperioden hört sångerskan briljera i Ystad och på Liseberg. Lustigt nog trakterade kapellmästaren Sjöstedt  kontrabas den gången på Liseberg. Nu sitter den genialiske arrangören och förträfflige musikern vid ett digitalt Nord-piano, ackompanjerar vant engelska, chosefria kvinnan tillsammans med sin eminenta rytmsektion. Basgångarna exekveras av Niklas Fernqvist medan lika flitigt anlitade Adam Ross hoppade in bakom trummorna med kort varsel. Tre genuina musiker jag  ofta kunnat recensera både live och på skiva.

Krogspelningen sker över två generösa set inför koncentrerat lyssnande publik. Ljudet är föredömligt balanserat utifrån att vi sitter nära scen. Enda lilla randanmärkning handlar om basen, som först i andra set fick mer framträdande roll och lämplig ljudnivå. Utan att försöka imitera svarta förebilder har Martin valt en gyllene medelväg. Inte drömskt soft som Cyrille Aimée, inte uppvisning á la Grammy-belönade Cecile McLorin Salvant. Istället praktiseras sångkonst vars makalösa frasering stundtals påminner om kollegor som Cæcilie Norby, Viktoria Tolstoy samt Sverige-aktuella storstjärnan Diana Krall. Otroligt skickligt rutinerat växlas bett i rösten, tillika energinivåer. Att Martin fokuserar på att återge texters innebörd medför en befriande avslappnad inställning. För att upprätthålla den fordras ytterst lyhörda musiker och kommunicerande öron, villkor som givetvis uppfylls. Sångerskan introducerar varje komposition, ger oss dess kontext.

Vi informeras om att repertoar mestadels kommer från amerikanska sångbokens 40- och 50-tal. Fast i och med åtskilliga undantag blir det aldrig förutsägbart. Vi hör magnifika tolkningar av Cole Porter och Gershwin, gripande ballad skriven för Billie Holiday, sofistikerad rytmik inspirerad av McCoy Tyner i låt främst förknippad med Barbara Streisand, Låt komponerad till Lena Horne görs med stor omsorg om varje ton, ösigt livsberusande Full House (W. Montgomery), begås premiär för deras version av Bye Bye Countryboy (B.Dearie) och i Anyplace I Hang My Hat Is My Home framställs själfullt pulserande swing. Blev uppsluppet på virtuost manér efter basintro när det liras supersnabbt i Lover Come Back To Me. En annan höjdpunkt var elegant framglidande Make Me Rainbows.  Michael Franks och Kurt Weil tillhör kategorin spännande avsteg från aviserade stammen av standards.

En enastående jazzvokalist berättar att man antingen hugger in på eller varsamt tolkar inrepeterat material. Andra set öppnas på duo med mångsidige basbjässen Niklas Fernqvist som raffinerad enskild ackompanjatör. När pianotrion förenas framförs Believin´It, vars gungande flöde utstrålar orgiastisk lycka. Och i jambetonat extranummer med fint vispspel och övertygande walking bass, tillför kapellmästaren högst oväntat fräscha, prövande fraser på tenorsaxofon. Modigt gjort! Blixtinkallade Adam Ross gavs tillfälle att några gånger sätta sin prägel på konserten genom sin glimrande teknik. Somliga tycktes få en ny favorit ur den nya, heta generationen. Martin Sjöstedts löpningar över klaviaturen var förstås en fröjd att lyssna på. Likaså den sömlösa interaktionen emellan honom, rytmsektionen och den formidabla huvudpersonen vid sångmikrofonen.