Melodisk skattjakt på Ålands Hav

Konsertserier kan behöva viss tid för att fastna i publikens medvetande.

De kvartalsvis återkommande jazzkryssningarna över Ålands Hav i regi av Viking Line och den ideella föreningen Nalens Vänner har alltmer kommit att bli ett begrepp för mogna music lovers. Knappt 300 biljetter släpps och vid utfärden den 23 februari kunde Kjell Öhman med Vänner förnöjt konstatera att utsåltskylten hängde där, precis som vid många tidigare jazzkryssningar.

Det musikaliska manskapet som mönstrat på för en uppsluppen kvällskonsert och en tidig men musikaliskt förtätad förmiddagstimme var uppenbart strategiskt utvalda. Förutsättningarna för såväl bredd som djup i musiktablån var gynnsamma och tveklöst infriades de allra flesta publikönskningar med råge.

Som styrman för de sex musikmatroserna har klaviaturkaptenen Kjell Öhman en självklar roll. Med enkla men finurliga och betydelsebärande arrangemang lägger han ut kursen och anger samtidigt målet genom ett ständigt fräscht och fullödigt ackompanjemang, varierat med soloutflykter som alltid stämmer med kompassens riktning, hur snirklig kursen än synes vara.

Tempomässigt kan en laber bris snabbt följas av en himlastormande svallvåg. Att tidtabellen följs är sjöman Öhman mycket noga med – oavsett kursavvikelser vet han exakt var målet är beläget och han landar alltid i rätt hamn till slut.

 Att Sjungman Janson är en trygg sångmatros visste vi. Frågan är om inte Claes Jansons sångkonst har mognat ännu ett snäpp under senare tid. Det sparsmakade vokala utspelet i kombination med uttrycksfull inlevelse kan stundom framkalla ren och skär gåshud på vilken sensibel lyssnare som helst. Men att en enda framsjungen ton kan innehålla så många känslor på en och samma gång, det är en smula förunderligt.

När Claes Janson når fram till den där sublima och nervkittlande tonen, då växer känslan av ren och skär lycka. Dessutom; oavsett Claes bjuder på en Bellmanepistel, bluesrökare, Riedelvisa eller Cornelisburlesk har han aldrig bråttom. Hans känsla för smakfull indelning och perfekt tajming är utsökt.

Med sin trogna följeslagare – en åldrig men uppenbart outslitlig Selmer tenorsaxofon – har Nisse Sandström sedan decennier ett ömt och lustfyllt förhållande. Begreppet legender nyttjas ibland en smula slarvigt, men frågan är om inte den före detta yrkesmålaren Sandström har gjort sig förtjänt av att räknas till våra främsta jazzlegendarer. Hans debut-LP 1972 bar titeln The Painter.

Efter att skivan erhållit OJs Gyllene Skiva för årets bästa svenska jazzinspelning lade Nisse Sandström plankstrykeriet åt sidan för att ägna Selmersaxen högsta prioritet. Det tackar vi för. När han bjuder kryssningspubliken på den ljuvliga balladen Body and Soul kan man skåda ett flertal åhörare som stilla torkar en liten tår ur ögonvrån. Så mycket äkta känsla och genuint uttryck kräver helt naturligt en mästares mognad.

Bland unga gitarrkliare har Erik Söderlind under senare tid fungerat som ett stort och härligt utropstecken. Tryggt förankrad i jazztraditionen med intryck alltifrån Jim Hall och BB King till Wes Montgomery och George Benson har Erik en skön förmåga att snappa upp och tillvarata allehanda influenser, för att sedan på ett naturligt och avspänt sätt göra sin egen tolkning av föregångarnas erfarenheter.

Med ett finare ord är han en sann eklektiker. Det vill säga så långt från en härmande musiker man kan komma. När Erik Söderlind biter ifrån sig som bäst under jazzkryssningen växer vissheten om att han är ett rent fynd i vår nutida svenska samling av jazzgitarrister.

Utan ett stabilt och samtidigt flexibelt komp med ett ständigt energiskapande rytmiskt flöde kan det knappast hetta till på allvar under en jazzkonsert. Amerikafödde kontrabasisten Kenji Rabson är en utomordentlig representant för den ack så viktiga traditionen som benämns walking bass.

Ett basspel som utgör såväl fundament som riktningsvisare i det rytmiska och harmoniska landskapet. När det görs med Kenjis ackuratess och mognad är det en ren och skär njutning, speciellt som han dessutom har en underbar fyllighet och värme i tonen.

Trumslagaren Moussa Fadera kompletterar Kenji Rabson perfekt. En levande puls som aldrig fallerar, en ständig lyhördhet som ger utrymme för passande accenter. Och när så är lämpligt kan Moussa gå loss bakom sitt trumset som den värsta Philly Joe Jones. En komplett trummis, kort och gott.

Repertoarmässigt skulle man kunna formulera det som att dessa sex musikantiska matroser under den uppskattade jazzkryssningen passade på att utföra en melodisk skattjakt.

Läckert och luftigt swingstuk i klassiker som Broadway, intensiv bebop i Parkerpärlor som Anthropology, vacker vistolkning i Bellmans ballad om Fredrik Åkare, solvarm samba i Wifes and Lovers, traditionsmättat balladspel i odödliga Body and Soul, humoristisk spetskompetens i baron Ramels Gräsänklingsblues, ljuvlig melodik i Georg Riedels tonsättning av Barbro Lindgrens Jag ligger på en äng. Samt förstås odödliga jazzstandards som finallåten There Will Never Be Another You.

För övrigt en passande titel om man betänker att jazzpubliken i en viss mening är lika unik som musikanterna. Att vara lyssnare utan att exakt veta vad man ska få sig till livs – det är både modigt och moget. Precis som jazzmusiken själv.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Fotnot: Nästa jazzkryss utgör jubileum (30:e kryssen) och avgår torsdag 24 maj. Ombord mönstrar finske swingmaestron Antti Sarpila tillsammans med bland andra Ulf Johansson-Werre. Senast Antti Sarpila gästade Viking Lines Cinderella på jazzkryss i maj 2010 var det utsålt. Mycket talar för att historien upprepar sig…