Multikulturellt och kreativt i Moers

Moers Festival
Moers, Tyskland, 13-16 maj 2016.

Under fyra dagar kring Pingsthelgen arrangerades Moers Festival, tidigare känd som Jazz Festival Moers. Festivalen grundades 1971 av Burkard Hennen som initiativtagare och konstnärlig ledare och den tyska basisten Peter Kowald som en annan drivande kraft. Konstnärlig ledare sedan 2005 är Reiner Michalke. Det experimentella och improvisatoriska har varit ledord för festivalen sedan den grundades – i många år har den varit ansedd som den bästa festivalscenen för ny, fri, improviserad musik. Numera inkluderas även andra genrer som electronika, singer-songwriter och världsmusik i dess program, men tyngdpunkten ligger fortfarande på jazz och improviserad musik med framåtblickande och eklektiska val i utbudet. Musiker från hela 27 olika nationer medverkade på årets upplaga, som var den 45:e i ordningen med närmare 12 000 besökare.

De första åren huserade festivalen på en slottsinnergård men publiken strömmade till och man flyttade till ett större parkområde med flera scener inhysta i ett stort cirkustält. Numera har festivalen en stor scen som ursprungligen var en tennisarena med plats för drygt 2 000 personer. Övriga festivalscener var Stadtkirche Moers och den lokala musikskolan Musikschule Moers, där ”Morning Sessions”, en av festivalens populäraste delar, ägde rum. Här skedde möten mellan lokala musikstuderande och festivalartister som Anna Högberg, Kaja Draksler, Carolin Pook samt hyllade singer-songwriterduon Becca Stevens och Jacob Collier. Högberg kunde höras med sitt band Doglife (Högberg, Finn Loxbo och Mårten Magnefors) på en nattkonsert på en mindre källarlokal i citykärnan kallad die Roehre. Hade själv ingen möjlighet att se konserten men ryktet gjorde gällande att det var bra ös på ”röret”.

Tyska violinisten, tillika festivalens ”Improviser in Residence”, Carolin Pook uppträdde med en lokal oktett med verket Pezzettino 8 för åtta violiner och en trumma, specialskrivet för festivalen. Ett mäktigt, fascinerande, kakofoniskt, en timme långt epos där de olika delarna övergick i ett collage av pulserande ljud – varje del arrangerad för respektive musiker.

Slovenska pianisten Kaja Draksler och portugisiska, i Sverige boende trumpetisten Susana Santos Silva spelade material från senaste skivan This Love (Clean Feed). Musikstilen är profilerad och tydligt färgad av modernismen. Fokuserade, lyriska, eftertänksamma improvisationer kännetecknade konserten med duon, som skapade djup och eftertanke – hela tiden i gråzonen mellan det komponerade och det improviserade.

Norska gitarristen Stian Westerhus kunde höras i en fängslande solokonsert i Stadtkirche Moers. Tranceliknande licks och kluriga fraseringar präglade den tre kvart långa sessionen. Senare på kvällen uppträdde Westerhus med den belgisk-norska kvartetten Warped Dreamer med belgarna

Jozef Dumoulin på Fender Rhodes och elektronik och Teun Verbruggen på trummor samt norrmannen Arve Henriksen på trumpet. En fascinerande musikalisk resa – en av festivalens absoluta höjdpunkter. Nutida sprakande elektroniska interventioner vävdes samman i ett organiskt flöde av intrikata strukturer och närmast klaustrofobiska viskningar.

Mindre intrikata strukturer och mer repetitiva strömningar i kompositionerna kunde höras med den amerikanska trion Dawn Of Midi. Medlemmarna har sina rötter i Pakistan, Marocko och Indien. Element från västafrikanskt, techno, drum’n’bass och minimalism kunde skönjas. Trots publikjublet hade jag personligen svårt att engageras av trions monotona beats som visade varken riktning eller mål. Dock var pianisten Amino Belyamanis fingerfärdighet lätt att imponeras av.

Andra skickliga pianister som kom till Moers var kubanerna David Virelles och Harold López-Nussa. Virelles med sin kvartett framförde låtar från gruppens senaste ECM-skiva Mbókò: tunga, dova, meditativa beats skapade av poeten och slagverkaren Roman Diaz. Bön och sång i rikt flöde, mer åt det konstmusikaliska än det klassiskt latinska hållet. López-Nussas musik däremot är djupt rotad i den latinamerikanska traditionen samtidigt som den visar full respekt för jazzhistorien. Trion bjöd på glödhet latinjazz.

Karismatiska Mississippisångerskan Cassandra Wilson har under sin framgångsrika karriär utforskat många musikaliska marker. Ett projekt är gruppen Harriet Tubman med Melvin Gibbs bas, JT Lewis trummor och Brandon Ross gitarr. Gruppnamnet härstammar från Harriet ”Black Moses” Tubman som var en förrymd slav och en förkämpe för kvinnors rättigheter och slaveriets avskaffande. Det politiska budskapet präglade tydligt låtvalet under konserten. En böljande, skön mix av jazz och rootsbaserad Delta-blues dominerade; i den M-Base-influerade musiken kunde skönjas lika delar Charley Patton, Jimi Hendrix och John Coltrane. Wilsons rökiga altstämma och smidiga frasering – hennes signum – passade perfekt in i denna inramning. Bäst var hon när hon närmast viskade fram tonerna, som i Bow Legged Man och Taller. På köpet fick publiken en intressant historielektion av basisten Melvin Gibbs. Sångerskan fick också chansen att visa sina talanger som gitarrist när hon tog fram sin blodröda gitarr och duellerade med Ross. Efter giget fick jag en pratstund med Ross som berättade att en första skiva med gruppen som existerat sedan 1998 är planerad att spelas in under sensommaren.

Isländska cellisten Hildur Guðnadóttirs finstämda solokonsert i Stadtkirche Moers var minnesvärd, liksom hennes duouppträdande med multiinstrumentalisten Robert Aiki Aubrey Lowe i projektet End Of Summer. Virginiabaserade, tio man starka No BS! Brass Band lyfte formligen taket med sin originella, moderna East Coast-funk med mycket New Orleans i själen. Trion Moon Hooch från Brooklyn med saxofonisterna Mike Wilbur och Wenzl McGowen fick festivalbesökarna på fötter med sin kraftfulla, medryckande punkhousejazz.

Moers Festival går en osäker framtid till mötes. Över hälften av tidigare ekonomiska bidrag har dragits in och de politiska viljorna går isär i den lilla staden med drygt 100 000 invånare. År 2015 röstade EJN (EuropeJazzNetwork) fram Moers Festival till den bästa och mest innovativa festivalen i Europa – det är bara att instämma och vi får verkligen hoppas att den överlever!

Patrik Sandberg