Ndegeocellos personliga tilltal räcker långt

Meshell Ndegeocello
Kulturhuset, Stockholm Jazz Festival, 9 oktober 2016.

Elbasisten och sångerskan Meshell Ndegeocello har spelat in en diger och varierad diskografi sedan debuten på Madonnas skivbolag Maverick 1993. Hon är – tillsammans med bland andra D’Angelo och Erykah Badu – en av de tongivande artisterna inom den så kallade neosoulen, en genre i vilken r&b, jazz, funk, hip-hop och rock smälter samman. Ndegeocello är starkt influerad av och har flera beröringspunkter med Nina Simone, bland annat är hon också en förkämpe för kvinnors rättigheter. Något som direkt återspeglas i hennes starkt emfatiska texter. Spelningen börjar dock ganska trögt och avslaget, men efter några tolkningar av bland annat Simones Sea Line Women, Cohens Suzanne och klassikern Please Don’t Let me be Misunderstood så frigörs energin och potentialen i bandet. Mycket tack vare den energiske trumslagaren Abraham Rounds precisa, dynamiska spel. Därefter lossnar det rejält i ett knippe egna kompositioner med den suggestiva Forget My Mame från Ndegeocellos senaste platta Comet, Come To Me (Naive 2014) som en höjdpunkt. I de längre instrumentala partierna driver pianisten Jebini Bruni på med illustrativa synthmarkeringar och loopar som framhäver och markerar Ndegeocellos oftast telegramartade och rapsodiska texter. Sammantaget en konsert som mer präglades av ett starkt personligt tilltal än direkt originalitet och nyskapande. Ibland kan det räcka långt.

Ulf Thelander