New Places Orchestra & Viktoria Tolstoy vann publikens hjärtan på Valand

Text: Mats Hallberg Foto: Qlaez Wennberg

New Places Orchestra & Viktoria Tolstoy, Valand, Göteborg 16 december

2010 fick Håkan Broström förfrågan om att organisera vad som kom att bli högoktaniga New Places Orchestra, vars samarbeten med fullödiga vokalister kontinuerligt tillför dem nytt blod. Orkesterns sammansättning var för aftonen något annorlunda än den aviserade. Mest påtaglig förändring var att medlemmarna i Britta Virves trio kunde skådas, det vill säga pianisten själv vid flygeln, Jonas Bäckman bakom trummorna samt Jon Henriksson på både kontra- och elbas. Att storbandet åter gästas av Viktoria Tolstoy, expert på att leverera, lockar publik till Jazzföreningen Nefertitis säsongsavslutning. Instrumental icke släppt skiva med övervägande original av Broström fanns till försäljning. Aftonens repertoar hämtas emellertid främst från The American Songbook plus några väl valda covers.

Konserten börjar habilt fast utan att solisterna gör önskvärt avtryck. Efter ett par låtar händer något. Ett groove etableras i Love The Life I Live (M. Allison) föranlett av bluesigt gitarrspel från Max Schultz. Man blir helt enkelt varma i kläderna. Och i andra set triumferar ensemblen rakt av, matchar på ett oemotståndligt sätt en ohämmat skönsjungande stjärna. Broström vänd från publiken nedanför scen, följer med i noterna och dirigerar i vissa takter.  Linjerna i hans spännande arrangemang verkar ömsesidigt, både verkställare och mottagare stimuleras.  Beträffande egna musicerandet äntras scen i två instrumentala låtar, vilka han färgar superbt med alt- respektive sopransaxen.

Före paus tolkas bland annat smäktande I Can´t Help It (S.Wonder)  från Michael Jacksons album Off The Wall, lika smäktande The Way You Look Tonight  som är ett sentimentalt örhänge  skrivet av Jerome Kern och slitstarka balladen The Man I Love vars arrangemangs  gav mig ljuva Gil Evans-vibbar. Andra halvans redan hyllade avdelning kickas igång genom en spänstig Night In Tunisia och går i mål med snärtig sak signerad Paul McCartney som extranummer i en fri interpretation där enbart refrängen känns igen. Snacka om öppna spjäll! I You Make Me Feel Like A Natural Woman uppstår som sig bör en exalterad känsla inbäddad i varm soul, två klassiska Ellington-kompositioner står på egna ben genom lager av hisnande klanger och fantastiska insatser från samtliga. Ytterligare toppnotering inträffar i en blues som har sådant otroligt klös i sig att den utvecklas till brassig shuffle.

Svänger kopiöst om hela ensemblen vars blåssektioner innehåller åtskilliga namnkunniga musiker – Dan Johansson, Karin Hammar, Magnus Dölerud, Johan Christoffersson, Robert Nordmark, Alberto Pinton med flera.  Nödvändiga kittet i form av inlemmad dynamik demonstreras också med ackuratess.  Några dygn senare har några solon bevarats i minnet. Dessa enskilda krön kom från Felicia Roos, Robert Nordmark i Caravan, Max Schultz x 2, Britta Virves som kom till sin rätt när blåset satts på paus samt altsaxofonisten Johan Christoffersson. Totalt sett imponerade Jonas Bäckman allra mest. När jag nu första gången hör honom i delikat storbandsformat, agerar han pådrivande kraft med sådan vidunderlig tajming att bedriften framstår som ett odiskutabelt genombrott.

Har ganska ofta haft nöjet att höra Viktoria Tolstoy live senaste åren. Hon var på strålande humör och gav oss ypperlig sångkonst av hela sitt hjärta, med sin fabulösa förmåga som sträcker sig långt bortom jazzens standards. Med mästerlig frasering och inlevelse tog hon publiken med storm.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser