Fire! Orchestra
Fasching, Stockholm, 18 november 2018.
Den som till äventyrs är en kvart försenad till Fire! Orchestras spelning kan lätt tro sig ha kommit fel. För det första är det inte en orkester utan en ensemble (14 musiker, den här gången) på scenen. För det andra står en stråkkvartett vid flygeln på dess högerkant och stämmer upp, prövar sig fram likt violinerna i inledningen av Beethovens nionde symfoni.
Det är nytt. Det är första gången som Fire! Orchestra har med en klassisk stråksektion i ensemblen. Och det är bra. Riktigt bra. På tal om kvart/ett: Det blir som fyra olika sektioner i ensemblen denna söndagskväll på ett fullsatt Fasching. På scenens vänsterkant rytmsektionen, originaltrion: Mats Gustafsson (barytonsaxofon), Andreas Werliin (batteri), Johan Berthling (bas). På högerkanten, som sagt, Alexander Zethson (flygel, orgel, sampler) och stråkkvartetten (ledd av violinisten Anna Lindal).
I fonden en blåskvartett: Susana Santos Silva (trumpet), Isak Hedtjärn (klarinett), Per Texas Johansson (basklarinett) och Christer Bothén (altklarinett). Christer Bothén levererar för övrigt ett polyfoniskt fastän finstämt solo som andas lika delar världsmusik som Evan Parker. Kul att han kommit in i andra andningen i och med samarbetena med Subtropic Arkestra och Fire! Orchestra.
Och i förgrunden vokalisterna Sofia Jernberg och Mariam Wallentin. De har varit med från början sedan trion blev en orkester 2011. De känner och kompletterar varandra som två testar i en fläta: Jernbergs högre toner och Wallentins lägre diton flyter snyggt in och ut ur varandra.
Den senare är jämte originaltrion medkompositör och -arrangör av de nya styckena (runt fem den här kvällen). Och de är bland det bättre jag hört från Fire! Orchestra! En entusiastisk publik bjuds på allt från konstmusikalisk minimalism till kolstinn brutalism, från frijazz till tungfunk, från hårdrock och rap till världsmusik och pop.
Det går nästan att se varthän musiken barkar genom att iaktta Berthling: när han står med kontrabasen är det lugnt och meditativt; när han plockar upp elbasen blir det funkigt och rockigt.
Fire! Orchestras musik får en helt annan dimension av att låta skira och lätta stråkar väga upp den brutalism som stundom kan få Fire! Orchestras musik att rusa på som ett lokomotiv utom kontroll. De nya styckena blir som de många nyanserna av grått i novembervädret utanför lokalen. Nyansrika om du tar dig tid att titta.
Detta utan att för den skull ge avkall på det som är något av Fire! Orchestras signum: noise och dissonans. ”Var snäll om de olydiga tonerna”, som Mats Gustafsson säger apropå bruset i förstärkaren inför extranumret.
Rikard Rehnbergh
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
