Trumpetaren Duke Heitgers stjärnspäckade sjumannaband bekräftar den glädjande återväxten av New Orleansförankrad jazz, synkroniserad med en elegant modern touch. Nutidskänslan är med andra ord påtaglig, samtidigt som atmosfären och stilidealen från jazzens formaterande epok under 20- och 30 -talen är omisskännlig.
Uppenbart är det också en populär musik bland den breda skaran av lyssnare i mogen ålder. Heitger med sin International Hot Jazz Septet har gjort en omfattande turné under maj i Europa och lyckliggjorde Sverige med fyra konserter. En av dessa inför en entusiastisk kryssningspublik på Ålands Hav.
Duke Heitgers trumpetspel är okonstlat men fullkomligt legitimt, med uppenbara referenser till mästaren själv; Louis Armstrong. Måhända att Heitger skulle våga ta ut svängarna något ytterligare, men han värnar om stilidealet och håller på så sätt samman de sju musikerna på ett habilt och fullt godkänt sätt. Som vokalist är han knappt mer än medelmåttig, vilket gör hans sånginsatser ointressanta.
En som sjunger desto bättre, men tyvärr inte fick chansen att visa detta är bandets trombonist Dan Barrett. Lyckligtvis fick Barrett desto mer soloutrymme, vilket han verkligen förvaltade mycket smakfullt. En utsökt ton med avspänd tajming och massor av roliga idéer, förutom ett självklart harmonisinne.
Klarinettisten Evan Christopher konkurrerade med Barrett om att vara bandets mest profilerade solist. En ekvilibrist som aldrig tillät sig att spela över, däremot använde han den utmärkta tekniken till hisnande fraseringar som hela tiden landade perfekt. Därtill en utsökt ton i klarinetten. Ungefär som en schysst mix mellan Barney Bigard och Artie Shaw, vilket också säger något om Christophers stilideal. Enklast sammanfattat i begreppet tradition med förnyelse.
Bakom frontlinjen byggde de fyra övriga bandmedlemmarna upp en homogen rytmisk studsmatta. Oftast med raka fjärdedelar och tydliga markeringar där kontrabasen tillsammans med trumslagarens bastrumma jobbar stadigt tillsammans. För den som föredrar en modernare walking bass kan det kännas litet struttigt, men kapaciteten hos dessa New Orleansförankrade musikanter garanterar att slutresultatet håller såväl hög kvalitet som äkta stilkänsla.
Speciellt gäller det basisten Kerry Lewis; han är hela tiden omutligt tonsäker med fint sound. Trumslagaren Jeff Hamilton kändes i början något blek och initiativlös, men slutomdömet blir att han är en god s k time keeper. Dave Blenkhorn fyllde ut rytmiken med gediget gitarrkomp och levererade då och då intressanta soloinpass, kombinerat med hyfsat godkända sånginsatser. Bernd Lhotzky tvingades spela på ett elpiano som han hade svårt att bli vän med. Men att han behärskar den traditionella repertoaren såväl stilmässigt som solistiskt framgick tydligt.
Repertoaren som denna högklassiga sjumannagrupp framförde var synnerligen bred och omväxlande. Från Kid Orys Tiger Rag till Duke Ellingtons Mood Indigo. Ensemblespelet fungerade perfekt och klingade utmärkt hela vägen. Duke Heitgers International Hot Jazz Septet visar att nutidsförankrad New Orleansmusik är en musikform som kan uppskattas av såväl oldtimers som en yngre publik.
Text: Leif Domnérus
Foto: NillaDomnérus
jazzkryssning på Ålands Hav med Cinderella, 17-18 maj
Duke Heitger´s International Hot Jazz Septet
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
