Nyårslöfte infriat: Hängiven jazz i källarvalv

Äntligen ett nyårslöfte som höll. Nämligen att snarast möjligt avnjuta en härlig jazzafton i anrik miljö. Redan på Nyårsdagen infriades löftet.

S:ta Clara Bierhaus i Gamla Stan är en underbar krog för alla älskare av en oblygt skummande ölsejdel samt en utmärkt välsmakande matbit. Den autentiska ölstugan erbjuder även levande musik till fri entré alla veckans dagar. Onsdagar är förbehållen jazz och detta års första onsdag – samt Nyårsdag – bjöds på innerlig jazz av bästa märke i de djupa källarvalven.

Den förträfflige och folkbildande trumpetaren Ulf Adåker är på ett självklart vis en trogen beundrare av geniet och rumlaren Miles Davis. Tillsammans med sin själsfrände tenoristen Krister Andersson bildade Adåker frontlinje, uppbackade av den blott 20-årige storartade begåvningen Leo Lindberg bakom flygeln, tillsammans med Jess Gersztenkorn vid kontrabasen och Ali Djeridi på trumpallen.

Ämnet för kvällen var Miles Davis sista inspelningar för märket Prestige, i mitten av 50-talet.

Miles var inte bara en formidabel musikskapare, hans fäbless för snabba sportbilar, extravaganta kläder och inte minst lyxbenägna kvinnor medförde även ett behov av stora intäkter. Efter att under tidigt 50-tal ha varit nära att knarka ihjäl sig hade han mycket att ta igen. Vilket han gjorde med besked, såväl musikaliskt som materiellt.

Avtalet med Prestige Records ville han riva, efter att betydligt rikare Columbia Records erbjudit ett bra mycket fetare kontrakt.

För att snabbt bli löst från Prestige spelade Miles på kort tid in hela fyra LP-skivor. Relaxin´, Steamin´, Workin´ respektive Cookin´ with Miles Davis Quintet. Genomgående formidabel musik där Miles tillsammans med John Coltrane tenorsax, Red Garland piano, Paul Chambers bas och Philly Joe Jones trummor bland annat bevisade att melodimaterialet i den Amerikanska Sångboken är verkligen odödligt.

I princip kan Nyårsdagens afton i de medeltida valven på S:ta Clara Bierhaus beskrivas enligt en sådan kontext. Det vill säga att herrar Adåker och Andersson tillsammans med sina kompkumpaner bekräftade att dessa sensibla och sångbara melodier med sina organiskt hopfogade harmonistrukturer utgör en outsinlig källa för jazzmusikaliskt improvisatoriska kreationer.

Med välpreparerad pedagogik kryddad med en lagom dos förnumstighet beskriver Ulf Adåker kvällen igenom historiken kring den låtlista som valts från de fyra klassiska LP-skivorna, som kom att bestå av princip enbart förstatagningar med ljuvliga evergreens. Från Round About Midnight och Fran-Dance till Oleo och If I Where A Bell. Till och med att Adåker berättar hur Miles med en busvissling beordrar Red Garland att starta om den sistnämnda melodin.

På inspelningen hörs Miles rossliga stämma kräva ”Block chords”, varpå Garland breder ut fingrarna över hela tangentbordet för att fullfölja kapellmästarens befallning. Att Ulf Adåker misslyckas med att härma Miles Davis busvissling kompenserar han med råge genom att kvällen igenom bjuda på oförställd och äkta jazztrumpet, helt i Miles Davis anda. Miles var återhållsam med beröm, men stundom kunde han ändå utbrista i ett ”Keep up the good work” till någon han diggade extra. Ulf Adåker är värd en sådan honnör.

Få om ens någon har haft ett sådant inflytande på tenorsaxofonister som John Coltrane. Arvet från Coltrane kan inte så sällan upplevas som betungande, eftersom försöken att efterlikna hans särpräglade idiom ofta stannar just vid försök.Krister Andersson har löst detta problem synnerligen galant. Han spelar i Coltranes anda men gör det på ett unikt Krister Andersson-vis!

Sound, frasering, tonval och tajming är oförfalskat sprunget ur den mästerlige Kristers personliga fatabur. Det är stort och, vågar jag påstå, det finns inte så många som når till den nivån, oavsett nationalitet.

Att S:ta Claras Bierhaus bemödat sig om att baxa ner en stor flygel i källarvalven skvallrar om hög ambitionsnivå. Kvällens pianist nyttjade instrumentets klangliga möjligheter optimalt. Men så är den försigkomne Leo Lindberg verkligen något extra i musikantväg. Trots sin relativa ungdom visar han redan en frapperande mognad och ett sjusärdeles läckert sätt att strukturera musiken.

Det finns inget konstlat, inget sökt, däremot en begåvning utöver det vanliga. Helt osökt associerar jag till en ung Esbjörn Svensson. När salig Esbjörn var i samma ålder som Leo i dag hade han just detta oförvägna och självklara i sitt spel. Att följa Leo Lindbergs fortsatta utveckling blir mycket spännande.

Den trumslagarprofil som Miles Davis mestadels omhuldade fick inte vara blyg. Ali Djeridi passar perfekt till den hardbopfilosofi som var förhärskande i mitten av 50-talet, då Philly Joe Jones ingick i Miles band. Ett tufft sound med bestämt beat och samtidigt oupphörligt lyhörd för det musikaliska skeendet. Ali uppfyller kraven med råge och hans tajming är dessutom omutlig.

Kontrabasisten Jess Gersztenkorn är i jämförelse med de övriga ett svagare kort. Tonen i basfiolen är okej, intonation och basgångar inget att klaga på. Men trots att stilen är traditionell walking bass blir det aldrig riktigt ”walking”. De nanosekunder som gör att det svänger må vara obetydliga, men är ändå ack så väsentliga. Sett i ett mindre kritiskt perspektiv är det trots allt ett gediget spel som den ambitiöse Jess Gersztenkorn presterar.

En fantastisk hyllning till Miles Davis är konserten obestridligen.

Text: Leif Domnérus  
Foto: Nilla Domnérus