Nyfikna och känslofyllda tolkningar av Börje Fredrikssons musik på Bio Aspen

Linnéa Jonsson tp, Joakim Milder ts, Alex Zethson p, Vilhelm Bromander b, Cornelia Nilsson dr. Lokaljazzen på Bio Aspen, Bio Aspen, 21 december 2022

Då var det dags för en kväll tillägnad tenorsaxofonisten och kompositören Börje Fredriksson i tolkningar av hans musik, i denna mycket lovvärda serie, den sjätte konserten i ordningen, där svenska jazzkompositörer utforskas och tolkas, på Bio Aspen i Stockholmsförorten Aspudden. Initiativet har tagits av trion: Alex Zethson, Wilhelm Bromander och Cornelia Nilsson och till denna kväll hade man bjudit i den unga trumpetaren Linnéa Jonsson (intervjuad med anledning av J:son-stipendiet i JAZZ # 6, 2022) och veteranen när det gäller att tolka Fredrikssons musik, tenorsaxofonisten Joakim Milder.

Börje Fredriksson (1937 – 1968), som kom från Eskilstuna och som tillhörde samma generation av svenska jazzmusiker som Bernt Rosengren, hade en betydande men sorgligt nog en alldeles för kort karriär. Men under sin korta levnad hann Fredriksson skriva in sig i den svenska jazzhistorien, som en högst personlig röst på sitt instrument och som en originell, självständig och framstående kompositör. Han gav ut en egen skiva under sin livstid Intervall (EMI) 1966. Flera skivor kom senare postumt.

Det var ett urval av dessa kompositioner vi fick höra i fina tolkningar, där också något väsentligt eget lades till utifrån de medverkande musikernas upplevelse av Fredrikssons musik. Den öppenheten finns i hans kompositioner och bidrog här till att förstärka musikens poetiska uttryck. Men med Joakim Milder, som ägnat hela sitt vuxna liv till att spela Fredrikssons musik och transkriberat den samma, kändes det hela trovärdigt i alla känslolägen. Han ingick i gruppen Sister Maj’s Blouse (som också är namnet på en låt som framfördes under kvällen) med Bobo Stenson, Palle Danielsson och Fredrik Norén, som alla tre, till skillnad från Milder, spelade med Fredriksson på 60-talet.

Man inledde med Börjes Blues, först lite trevande med dissonanser innan musiken ”hittade rätt” och fortsatte med Adagio con espressione i en behagfull tolkning. Sedan fortsatte man med Epilogue och den vackra Ballad för Laila som följdes av den svårbemästrade och intrikata  Intervall, som här fick en ganska fri tolkning, dock inom ramarna. Till Torbjörn Axelmans absurda och originella film Oj, oj, oj eller Sången om den eldröda hummern från 1965 skrev Fredriksson den orientaliskt klingande Vasalöparna som här gjordes i en medryckande och suggestiv tolkning som fick växa ut. Den följdes av nämnda Sister Maj’s Blouse och som extra nummer fick vi höra den sköna Min heliga.

Zethson, Bromander och Nilsson är en utmärkt och samspelt trio och gör musiken helt ”rätt”, vilket hittills varit utmärkande för serien på Bio Aspen.  Milder förvaltar och utvecklar arvet efter Fredriksson med en auktoritet och ett eget konstnärligt uttryck, som känns övertygande. Linnéa Jonsson tog sig an musiken nyfiket och känslofullt och lirade bra ihop med Milder!

Tack till Bio Aspen som möjliggör dessa konserter för många scener behövs i Stockholm!