Nyskapande och kontrastrikt på Fylkingen

FRIM #45, Fylkingen

Caktus, Hej Johannes, Rudi Mahall Olaf Rupp Kasper Tom

13 april 2023

Begreppet scendöd är högaktuellt i gentrifieringens Stockholm. Förutom legio igenklappade rockklubbar hänger damoklessvärdet även över Musikaliska akademien – instiftad av Gustav III 1771 – och Fylkingen, ett av världens äldsta alternativetablissemang som sedan 1987 huserat i Münchenbryggeriet (anno 1857/93).

I förstnämnda fallet är det Statens Fastighetsverk och i det senare AFA Försäkring (ägt av Svenskt Näringsliv, LO och PTK) som hotar med vräkning. I förstnämnda lever hoppet, i det senare är det i stort kört. Den sista december – på själva nyårsnatten! – ska Fylkingen vara väck från oasen på Södermalm som de vårdat i 36 år.

Fast FRIM (Föreningen för fri improviserad musik) fortsätter oförväget med sin högintressanta konsertserie. Den fyrtiofjärde i ordningen bjöd på en dansktysk helkväll, med Barefoot Records som gemensam nämnare. Kvintetten Caktus var först ut av tre med ett fång lyriska, filmiska kompositioner av altsaxofonisten Maria Dybbroe.

Mera stämningar än improvisationer då de dubbla saxofonerna (alt) och dito stränginstrumenten (cello, bas) spelade långa, utdragna stämmor snarare än ekvilibristiska drillar. Märkbart att Dybbroe är en idog läsare av poesi: styckena var som poem transkriberade i toner.

Stycken som kontrasterade fint med duon Hej Johannes’ (tenorsaxofonisten Johannes Gammelgaard Lauritsen och batteristen Johannes Berg) modala och improviserade konvulsioner: korta stycken som än påminde om John Coltranes sena astrala sökande och exoplanetära färder, än om Don Cherrys (fastän med annat blåsinstrument) mera jordnära, panteistiska konstellationer och improvisationer med exempelvis Organic Music Society (plattan med samma namn från 1972). Både modalt och melodiskt, med andra ord, och mycket bra. Det lovar gott för Stockholmsscenen då Lauritsen numera är ekenkis.

Sist ut för kvällen – som snart blev natt – två legendarer och en ny bekantskap i trion Rudi Mahall/Olaf Rupp/Kasper Tom. Mahall är klarinettisten som spelat i Alexander von Schlippenbachs bandformation Globe Unity Orchestra och Monk’s Casino; han spelar lika fränt som den limegröna färgen på skjortan; och Rupp har kompat Harri Sjöström och Cecil Taylor.   Bägge herrarna har dessutom säregna spelstilar: den förre tar liksom sats som vid en straffspark inför sina solon och den senare håller elgitarren som en teorb och slår strängarna an som ett slag- snarare än stränginstrument. Det är i vart fall fullt experimentellt ös från början och unge (i sammanhanget) Tom har emellanåt fullt sjå att hänga med.

 Nyskapande och traditionellt på samma gång och som en uppmaning till de gamla fylkingarna (”gammal nordisk stridssuppställning”, SAOL) att ockupera mera! Det är en konst som både danskar och tyskar behärskar bättre än svenskar.

Rikard Rehnbergh