Oddjob är ständigt på väg

Oddjob
Stockholm Jazz Festival, Södra teatern, 15 oktober 2019.

Efter tre temaskivor och elva år släpper Sveriges egen Bondskurk Oddjob en platta med egna kompositioner. Nya albumet Kong – åtta tunga, typiska oddjobbare – presenterades på en intim och visuell konsert på ”Södran”. Nille Svenssons omslag och projektioner andas 90-talsneon.

Daniel Karlsson – så tillfreds bakom sin Rhodes, Crumar, Moog och Steinway – börjar med att plocka en Prokofjevliknande skala ur flygeln. Peter Forss kontrabas följer på temat. Lars Skoglund – med fyra trummor, tre cymbaler och en smal mustasch börjar han alltmer likna John Densmore – rör till det något litet. Karlsson skiftar till synt, tecknar en slinga i luften. Per ”Ruskträsk” Johanssons alt och Goran Kajfeš trumpet fyller samstämmigt på i groovet. Återtagning av temat. En jazzfunkig sonat.

Per Johansson berättar hur stycket I druidens flaska (absint, sägs det) kom till dem i en medeltida by på den franska landsbygden. Som en novell i toner. Resterande stycken, konsertens andra set, når inte upp till inledningens höga nivå.

Det är Oddjob, ständigt på väg. Är det inte folk eller funk, psykedelia eller gnawa, så är det djur- och deckarjazz. Det sistnämnda i fokus under första set. Nioåringen Clint – en hommage till Clint Eastwoods porträtt av den lagvidrige Harry, den fåordige Blondie (Den gode i emblematiska Leonespaghettin), den hårde Löjtnant Schaffer – firas med att plattan framförs i sin helhet.

Nu var det 1960- och 70-tal, dess karakteristiska filmmusik. John Eriksson hjälper till på percussion och Helene Bergs projektioner förgyller nu fonden: sju beridna i skymningen, två pistolduellanter, en vettskrämd skurks blick. Hennes överexponerade, expressionistiska Örnnäste är förstklassig. På teatern höll jazzkatterna hov.

Rikard Rehnbergh