Oförutsägbara Bad Plus tog plats och pockade på uppmärksamhet

Bad Plus
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 19 oktober 2018.

Bad Plus har sedan debuten 2001 aktivt motarbetat konventionella förväntningar kring hur en pianotrio bör låta. Gruppnamnet implicerar en anarkistisk ådra, där musikaliska etikettsbrott har ett positivt värde i sig. Trions skivor har ofta innehållit oväntade tolkningar av allt ifrån låtar av Aphex Twin, Pink Floyd, Black Sabbath och jazzstandards till egna i hög grad originella kompositioner. För ett år sedan bytte man pianist, då Ethan Iverson ersattes av Orrin Evans, ett skifte som inte inte direkt förändrat gruppens sound och arbetssätt ännu. En liten skillnad kunde ändå märkas då Evans har en något mjukare framtoning än den ibland rätt yvige Iverson. Men mycket var dock sig likt sedan jag senast hörde trion live. Merparten av materialet var hämtat från nya plattan Never Stop II, vilken i likhet med Never Stop I (2010) enbart innehåller originalkompositioner. Bad Plus har alltid haft en överordnad, kollektiv samhörighet i sina upplägg, samtidigt som den individuella självständigheten fått stort utrymme. Och det är just spänningsfälten däremellan som skapar den kraftfulla dynamik som trion samfällt utstrålar. Spelfördelare är basisten Reid Anderson, strategiskt placerad i mitten med överblick åt båda hållen. Anderson linjerar ut spelplanen och introducerar flödet, många gånger mjukt och lyriskt med långa svepande löpningar parat med avhuggna, korta staccatoinlägg. Dave King arbetar mer som slagverkare än som traditionell time-keeper, bryter ofta av flödet och introducerar haltande motrytmer, markerar och punkterar. Evans tänjer de melodiska ramarna, blandar in klassiska neobopfraser, tvära monkacckord med soul- och bluesinfluerade inslag och spelar periodvis mer på rytm än på melodi. Trion gör ofta tvära kast, skiftar stämningslägen abrupt och har många tvära stopp som avslutning. Det hela är tämligen oförutsägbart, många gånger oväntat och det ställer krav på ett uppmärksammat och aktivt lyssnande. Bad Plus tar plats och pockar på uppmärksamhet och känns i all sin ekvilibrism både befriande och konstigt nog jordnära.

Ulf Thelander