Omsorgsfulla tolkningar av Alice Babs-nummer på Bio Aspen

Lokaljazzen på Aspen ”Tolkar Alice Babs”, 28 oktober 2024.

På Bio Aspen har trion Lokaljazzen tillsammans med inbjudna gäster tolkat äldre svenska musiker och kompositörer i ”ett ödmjukt försök att bredda den svenska jazzkanon”, som det står på hemsidan. Denna roliga idé har förverkligats i en hel massa konserter redan. Basisten Vilhelm Bromander, pianisten Alex Zethson och trummisen Cornelia Nilsson hade denna gång bjudit in sångerskan Sofia Jernberg, klarinettisten Isak Hedtjärn och trombonisten Tilde Schweitzer för att tolka Alice Babs. Salongen var fullsatt, med en uppmärksam publik som långt ifrån var helt vithårig.

Öppningsnumret var oväntat icke jazzigt: En Herrgårdstrall med musik av Wilhelm Petterson-Berger, som på 1960-talet fick en lång sångtext och ett nytt orkesterarrangemang. Alice Babs sjöng den på Svensktoppen, en melodiradioplåga i min barndom. För kvällens musiker var låten nog en helt ny bekantskap och Sofia Jernberg hade visst sjå att få med sig alla ord i melodins snabba löpningar. Men efter denna lite trevande start togs vi vidare genom kända och okända nummer, tagna från Alice Babs enorma mängd av skivinspelningar. Jag hade nog väntat mig mer vanvördiga och fria tolkningar av kända alster, men det var snarare ett kärleksfullt koncentrerat och omsorgsfullt framförande, med många fina soloinsatser. Vi bjöds generöst in att dela dessa musikers upptäckter i en delvis ny låtskatt. Vilhelm Bromander berättade hur de sökt planka många av de fina arr de hört på inspelningarna och som de dessutom måste anpassa till kvällens sättning. ”Det är mycket noter när man spelar jazz”, skojade han och ibland hade musikerna ögonen stint fästa i notbladen.

Låtvalet var okonventionellt med en hel del utanför jazzboxen, som Fröken Pippinett med en improviserat visslande fågelkör. Alf Hambes Visa i Molom spelade Alice in i början av 1960-talet, i ett vackert arr som gruppen framförde i sin egen variant. Här upplevde jag att terrängen blev mer välbekant för kvällens musiker, det var som att de landade. Även Povel Ramels En oharmonisk visa med sin skevande melodik gjorde spelstilen friare och passade också för Sofia Jernberg att skoja med. Några välkända Ellingtonnummer framfördes också, i Come Sunday tog sångerskan några av sina superhöga toner och Heaven spelades med vackra blinkningar till originalinspelningen.

Jag kunde sakna att Jernberg inte fick mer plats för vokala improvisationer, vilket också skulle varit i Alice Babs anda. Men det blev ändå en härlig kväll i sällskap av dessa underbara musiker, en konsert som tog slut för fort – det går fort när man har roligt, påpekade Bromander. Nästa konsert i november tillägnas Lars Sjösten. Rekommenderas.