Opretentiösa delikatesser från nybildade The Art Of The Quartet

The Art Of The Quartet
Nefertiti, Göteborg, 27 maj 2019.

Bakom det fantasilösa gruppnamnet The Art Of The Quartet döljer sig pianisten Kenny Werner, trumslagaren Peter Erskine, basisten Scott Colley samt altsaxofonisten Benjamin Koppel. Fyra närmast ofattbart meriterade män – de har släppt och medverkat på osannolikt många skivor. De har genom åren mötts i flera långvariga samarbeten, men de har inte tidigare spelat ihop som kvartett. Är osäker på om jag sett Werner tidigare, han som från 1980 ingick i Thad Jones/Mel Lewis Orchestra. Övriga har jag sett spela på exempelvis Scandinavium, Fasching, Ystad Teater och Nef.

Till Göteborg anländer gruppen efter tre spelningar i Danmark med Cæcilie Norby. Än så länge har de inte gett ut någon skiva, vilket kan ha bidragit till att det långt ifrån var fullsatt på Nef. Vidare konkurrerade den renommerade föreställningen ”Monica Z för evigt” och Gothenburg Jazz Orchestras spelning på Vauxhall om publiken. Peter Erskine sa i alla fall att det var roligare än det brukar vara att spela i Göteborg. Som kuriosa kan påpekas att musiker från Smashing Pumpkins fanns på gästlistan.

Konserten pågår i ett svep, nästan utan introduktioner, i drygt halvannan timme. Ett ovanligt grepp som överraskade. Bortsett från extranumret och Directions (Zawinul) framförs original. Uppgiften att skriva har fördelats sinsemellan The Art Of The Quartets medlemmar. Inledningen är känslig, närmast försynt, av stjärnor som definitivt inte behöver bevisa något. Ljudet krispigt torrt, konceptet helt akustiskt. Låter fint! Som om en dörr står på glänt till bebop-salen. Tempot är långsammare än förmodat. Kvartetten kompletterar varandra elegant och lyhört, med övertänkta inpass längs en snitslad bana. Den nedtonade stämningen förbyts efterhand i ökad intensitet. Koppel, som styr mycket av skeendet, släpper loss vid ett par tillfällen med spel i skalor. Från scen uttalas gemensamma strategin: ”Vi utforskar musiken med de verktyg vi försett oss med, tack för att ni är med oss.” Förtjusningen i improvisatoriska infall glimtar till. Ett furiöst smattrande solo ges av trumfantomen Erskine, vars sofistikerade vispar annars är ett kännetecken. Till protokollet ska också noteras Erskines härliga dialoger med Colley, samt hans kul upptåg med pianisten.

Visst fokus låg på det finstämda, vilket spred en välbehaglig stämning. Ballad 4 Trane utvecklades till en frustande ballad, vars utförande samtliga satte färg på. Avslutande Sada och extranumret – en tolkning av en av sviterna som William Walton skrev till soundtracket till Laurence Oliviers filmatisering av ”Henrik V” – domineras av återhållsam, svindlande skönhet. Fantastisk vacker final! Eftersom den fryntlige, skicklige rytmmakaren skänkte mig en lapp med låtlistan, kan resterande titlar avslöjas: Twelve, Never The Same Way, Fugue och If I Should Lose You.

Kanske för att all-star-bandet inte medvetet ägnar sig åt att glänsa, blev konserten inte en lika omedelbar liveberusning som förväntat. Jag fann emellertid deras anspråkslösa attityd sympatisk. Tror även att denna mycket gedigna konsert ytterligare kommer växa, när jag blickar tillbaka.

Mats Hallberg