Organiskt och själfullt med Rymden

Rymden, Kulturhuset, Hörsalen, Stockholm Jazz Festival, 10 oktober 2020.

Powertrion Rymden (Bugge Wesseltoft, Magnus Öström och Dan Berglund) släppte tidigare i år Space Sailors, uppföljaren till fjolårets hyllade debutalbum Reflections & Odysseus (båda på Jazzland).

Trion hade fram tills pandemin bröt ut turnerat flitigt med drygt 100 konserter. Flertalet av konsertgigen spelades in och trion använde materialet som grund för den musik trion skapade till Space Sailors. Flera av låtidéerna växte även fram under soundcheck.

När Rymden spelade på Stockholm Jazz Festival 2018 uruppfördes låtarna från debutalbumet för första gången live. Samma sak skedde nu när trion begick världspremiär genom att framföra albumet Space Sailors i sin helhet, dock i något mer utökad, organisk och improviserad tolkning.

Uppenbart är att självkänslan, gruppdynamiken och den kollektiva processen har förstärkts ytterligare efter alla spelningar, man jobbar mer målinriktat, flera av låtarna har arbetats fram kollektivt.

Jazzharmoniken blandas smakrikt med konstmusik, minimalism, filmmusik, progressiv rock. Låtarna tar ofta avstamp i ett kontemplativt sinnesläge med det skandinaviska, folkloristiska som fond för att alltmer expandera och slutligen mynna ut i ett själfullt vemod. Musiken växlar mellan stämningsfulla, filmiska passager och kraftfulla, elastiska utbrott. De variationsrika kompositionerna är byggda kring repetitiva, rytmiskt knixiga riff snarare än komplex melodik.  Ett reflekterande vemod vävs in i trions My Life In A Mirror och Berglunds Söndan.

Ett av konsertens starkaste ögonblick kommer omedelbart i långa öppningslåten, den blixtrande proggfusionfrijazziga The Life And Death Of Hugo Drax (en tribut till skurken i Bondfilmen Moonraker). Ju längre konserten pågår desto mer uppenbart blir det att soundet är det fortsatt primära i Rymdens musikbygge.

Wesseltoft alternerar smakfullt mellan flygel, rhodes, laptop och moogsynt, ofta i en och samma låt.  Berglund får sin kontrabas att ljuda som en distad elgitarr, mullrande elbas eller en hel celloensemble med hjälp av sina effektpedaler och stråkar. Öström, själva motorn, är ständigt påpasslig med polyrytmiska, suggestiva trumpassager.

Visst förs tankarna till Berglunds och Öströms samarbeten med Esbjörn Svensson i e.s.t när man hör Rymden, även det Berglund skapar i gruppen Tonbruket känns närvarande. Särskilt kombinationen av det lyriska, täta och framåtdrivande är kännbar, inga skyddsnät tycks existera. Supertrion Rymden har nu efter ett par år tillsammans utan tvekan funnit sin musikaliska profil med sin gränslösa, tilltalande tematik och estetik.

Patrik Sandberg