Oumou Sangaré kom inte riktigt till sin rätt

Oumou Sangaré
Grünewaldsalen, Stockholm Jazz Festival, 13 oktober 2017.

När publiken anländer till Konserthuset möts de av låsta portar. På dem sitter papperslappar med pilar som säger ”Ingång”. Årets stora affischnamn har alltså fått byta scen: från Stora salen till den mindre men mer intima kammarsalen. Eljest fullföljer Stockholm Jazz Festival en fin tradition att bjuda in starka kvinnliga, mestadels västafrikanska artister.

Det gör förstås inte så mycket för dem som vill komma nära musikerna; desto sämre ur ljudsynpunkt. Grünewaldsalen är gjord för kammarkonserter, inte Wassoloupop. Och det säger en del om festivalens dilemma: Dyra biljetter gör att en låginkomsttagare kan gå på högst en konsert under festivalen. Och tydligen står inte Sangaré högst på listan.

Kanske lika bra det. ”Afrikas starkast lysande stjärna” (som hon kallats i DN och som programbladet basunerar ut) lyser inte alls när hon kommer in på scen i högklackat, frän make-up och vacker klänning. Hon tycks snarare sliten. Fastän det är med ålderns rätt är det ändå en märkbar skillnad från hennes sprudlande, sprittande utomhusspelning på Mosebacketerassen 2012 med Béla Fleck.

Som det fullblodsproffs hon är genomför hon dock en fullgod spelning med sitt halvmalinesiska, -franska band. Jag har den stora förmånen att hamna precis framför Abou Diarra som i en vild ökenoutfit lirar kamale ngoni (en modernare form av kora) som den värsta metallgitarristen. Han spelar med den västafrikanska harpan på höften som en gitarr och plockar den ena välklingande skalan efter den andra från strängarna. Konsertens behållning.

Nu är Sangaré så mycket mer än sångare. Hon är även en stark förkämpe för mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Allra mest har hon engagerat sig för kvinnors och flickors rättigheter i Afrika. Sangaré säger i ett mellansnack att världen skulle blir så mycket bättre om världens halva befolknings intelligens och kunskap togs till vara på ett helt annat sätt än i dag. Hon har helt rätt.

Roligast är det när Sangaré säger att hon har en svensk vän, om vilken hon inte vet befinner sig i publiken eller inte. Han ställer sig upp och viftar men hon ser honom inte varpå han springer upp på scenen till hennes oförställda glädje. Det är producenten Andreas Unge som stod för inspelningen av Sangarés senaste skiva Mogoya i Stockholm. Det är också från den som det mesta konsertmaterielet härrör.

Men bäst är den långa, pumpande avslutningen där Sangaré växlar vilt mellan bambara, franska och engelska samt presenterar bandet. Sedan är det slut. Snopet. Publiken bjuds inte på något extranummer trots envetna och taktfasta handklappningar och fotstampningar. Kanske var Sangaré sur för att hon måst byta till en mindre konsertsal.

Rikard Rehnbergh