Oz Noy har gradvis etablerat sig som en av de mer intressanta fusiongitarristerna med en mycket personligt och spännande spelstil som inbegriper ett brett spektra av influenser. Det finns drag av såväl John Scofield:s tvära och korthuggna bluesmarkeringar, Jeff Becks blytunga hårdrocksriff som Hendrix flipprigt experimenterande.
Allt sammantaget och hybridiserat i en egensinnig blandning. ”It´s jazz, but it doesn´t sound like it”, så karakteriserar Noy själv sin öppna attityd och sitt arbete som hittills finns dokumenterat på fem skivor i eget namn. Den senaste Twisted Blues vol 1 (Abstract Logix) släpptes vid årsskiftet och är påtagligt blues och r&b orienterad i sitt upplägg.
Spelningen på Fasching – som vanligt när det gäller fusion var fullsatt – gav ett brett smakprov på Noys mångsidighet och vidimerade både hans tekniska skicklighet men också innovativa förmåga att hantera schabloner ifrån de genrer han ledigt rör sig i och över. Merparten av materialet var eget kompletterat med några Monk kompositioner som Tinkle, Tinkle och Light Blue samt Meters Cissy Strut vilka presenterades i egensinniga versioner.
Noy använder flitigt sina pedaler och byggde soundscapes med loopar, samplingar och ekoeffekter men även wah-wah:n utnyttjades på hederligt Hendrix maner vid några tillfällen. Noys uppbackning med Dave Weckl på trummor och Darryl Jones på bas gav den stadga som hans knixiga spelstil behöver.
Weckl spelade relativt återhållet och tydligt metriskt markerande framförallt under första set, men med ett tydligt driv som gav Noys sfäriska utflykter behövlig markkontakt.
Likaså basisten Darryl Jones hade ett ransonerat men konsekvent förhållningssätt, tunga riffbaserade basgångar som han under sina snart två decennier med Rolling Stones haft rika möjligheter att raffinera. I andra set ökade frihetsgraderna och både Weckl och Jones fick större soloutrymme.
Trots Noys vidlyftiga kompositioner, där rätt disparata element ställs emot varandra, plockas sönder och integreras så lyckas trion skapa en sammanhållen linje som i slutändan känns både självklar och naturlig.
Ulf Thelander
Fasching Stockholm den 3 maj 2012
Oz Noy Trio
Oz Noy g, Darryl Jones elb, Dave Weckl dr.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här