Palle och hans vänner bjöd på magi i Mariefred

Palle och hans vänner (Palle Danielsson, Joakim Milder, Carl Bagge, Chris Montgomery)

Biohuset, Mariefred, 30 juli 2021

Det började med en utomhusspelning för 20 år sedan. Därefter har evenemanget ”Palle och hans vänner” med stöd från föreningen Jazz i Mariefred återkommit år efter år, för att i år fira 20 års jubileum. Till en början gavs konserterna i Grafikens Hus, därefter i Rikssalen på Gripsholms slott och sedan några år tillbaka i Biohuset. Vår internationellt kanske mest kända jazzmusiker, kontrabasisten Palle Danielsson, står värd för evenemanget och bjuder in ett gäng musiker.  Årets jazzgrupp med Joakim Milder tenorsax, Carl Bagge piano och Chris Montgomery trummor bjöd tillsammans med Danielsson på en magisk konsertkväll.

Det inledande numret, Bill Evans komposition Very Early, börjar med en ovanligt lång introduktion framförd rubato med saxofonen som draglok. Småningom följer en succesiv omställning från det fria tempot till det rytmiskt strukturerade och hela bandet landar slutligen i en gedigen jazzsväng. Effektfullt och fängslande! Ytterligare ett par Evans-låtar Turn out the stars och den lite udda kompositionen Nardis startas upp på liknande sätt.

Mäster är en riktigt rolig upptempolåt skriven av Börje Fredriksson. Den spänner över mer än två oktaver och hämtar upp tenorens djupaste källartoner som ställs mot riktigt höga flageoletter. Efter en unison temapresentation där tenoren, pianot och basen samarbetar tar Danielsson första solo och låter basen flöda energi och lekfullhet. När Bagges piano avlöser stannar basen kvar i det låga registret, surfar runt och planterar det ena energisjoket efter det andra. Känslan av tung orgelbas infinner sig, en bas som ingen kraft i världen kan rubba, och Montgomerys trummor bekräftar och förstärker den upplevelsen.

I tretaktaren How my heart sings kommer Milder verkligen till sin rätt som solist. Han presenterar roliga, udda fraser laddade med stora språng och atonala drag. Små krumelurer upprepas. Höga flageoletttoner pressas fram, toner som egentligen inte finns på tenorsaxen, och han växlar finurligt mellan stackato och legato. Och när Milder trivs i musiken då vajar hans resliga gestalt fram och tillbaka.

Bilden klarnar allteftersom kvällen fortskrider och konserten framstår mer och mer som en hyllning till Bill Evans. Av tolv musikstycken är fyra skrivna av Evans. Av de återstående åtta har Evans spelat in åtminstone fem på skiva. Bill Evans kvaliteter som pianist är välkända och det tycks som om Carl Bagge hämtar inspiration från Evans. Båda förfogar över en väl utvecklad teknik, en teknik som tyglas och prövas av ett slags intellektuell musikalitet. Och ur detta möte uppstår skön musik.

Lief Linnskog