Kan själv!
Passande karaktäristik på mästertrumpetaren och numera även croonern Peter Asplund. En framåt musikant som sedan länge insett att jazzvärlden behöver doers. Fritt översatt kreativa själar med entreprenörsanda och förmåga att få saker och ting gjorda. Som exempelvis att för tredje påskhelgen i rad samla ett elitgäng till storbandsfest på Fasching. Rikt varierad repertoar, superba solister och hemliga gäster samt en smittande entusiasm från första taktslaget utgjorde grundkonceptet.
Att samtliga sjutton bandmedlemmar läser från notbladet lika galant som vore det morgontidningen ingick också i förutsättningarna. Blott en dags repetitioner med en notmapp som flödade av nyskrivna arrangemang.
– Fruktansvärt bra det låter om dessa ungdomar, jag är verkligen imponerad! Löd en spontan kommentar från den nära nog fullsatta lokalen. Att det var självaste trumpetlegenden Jan Allan som fällde omdömet var förstås extra roligt. (Eller fett som det heter i dag).
Det finns en dammig fördom som säger att jazzmusiker inte ska snacka på scenen. Musiken får tala, så lyder det förment hippa synsättet.
Peter Asplund vänder även på detta. När han kommer inspringande – på stjärnors vis en stund efter att bandet börjat lira – har han knappt hunnit få ur sig en radda fräcka trumpetlicks innan snacket går igång. Av bandets medlemmar nämner han först bastrombonisten Anders Wiborg.
– Han är nämligen den enda som ni inte kommer att få höra lira solo…
Däremot visar det sig att Wiborg agerar som bandledarens sidekick under kvällen. Även det en nymodighet i jazzsammanhang som höjer konserttemperaturen.
När exempelvis Peter Asplund har avannonserat en hemlig gäst från Köpenhamn, temperamentsfyllda sångerskan Veronica Mortensen, då hörs bastrombonisten kommentera: Danska bra, danska bra.
Och när Anders Wiborg mot slutet av kvällen undrar om han ännu en gång ska fälla en kommentar, då reagerar hela bandet unisont och ber honom hålla klaffen. Självklart med mängder av glimt i ögonen och sköna garv som smittar av sig på publiken.
Allt mellansnack till trots, från ordvitsar á la Sture Nordin (Svårt att lära gamla hundar cittra) till kapellmästare Asplunds tänkvärda betraktelse angående ofta förekommande reaktionär kvinnosyn i många sångtexter; musiken och de och ljuvliga storbandsklangerna hade trots allt huvudrollen denna extravaganta och synnerligen uppsluppna långfredagsafton.
Peter Asplund hade kvällen till ära skrivit flera nya storbandsalster, oftast med intrikata harmonisekvenser i Helge Albins efterföljd. Detta varvat med populära godingar som Hello Dolly, i ett sprudlande latinarr av altsaxofonisten Magnus Blom. Dynamiskt växlat till ljuva ballader som Born To Be Blue och som sinnrik och effektfull final, Mats Hållings underbara arrangemang på John Blund, fritt efter en klassisk barntvserie från tidigt 70-tal.
– Inte konstigt alls, jag växte upp med John Blund, kommenterade den ständigt alerte Peter Asplund.
När så applåderna klingat av, publiken stegat mot utgången och Peter själv börjat plocka ihop notmapparna, ja då låter sidekicken Anders Wiborg höras ännu en gång:
– Nä vad säger ni, ska vi inte lira en låt till i alla fall…
I stället för ännu ett extranummer – följ med på en liten bildodyssé från denna härliga Långfredag med Peter Asplund Extravaganza.
Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
